Frans mördades av girig anställd

Räddningstjänsten trodde de åkte ut på ett rutinuppdrag men möttes av en döende man och hans hustru. På golvet låg yxan som tog hans liv. När den berömda mordkommissionen kom till platsen pekade allt mot en mystisk man som verkade ha gått upp i rök.

Det var mellan frukost och lunch den 24 september 1938 som larmet gick på Johannes brandstation i Stockholm. Brandförman Axel Rundkvist rusade upp från sina sysslor för att se vad som stod på. Enligt den första rapporten var det en äldre herre på Sibyllegatan 81 på Östermalm som drabbats av blodstörtning och nu behövde omedelbar assistans.

Sådana här larm hade Axel mycket erfarenhet av. Han tyckte inte om dem. Det slutade ofta med död och elände.

Tillsammans med ett par kollegor störtade han iväg mot Sibyllegatan. Där möttes de av ett par upprörda damer som med tårarna rinnande pekade mot trappan till källarvåningen.

De tunga stövlarna dunsade mot stentrappan, ner mot den mörka källaren. Här låg Frans Albelins expressbyrå. Frans Albelin var över 80 år gammal. Trots det arbetade han fortfarande varje dag och drev sitt lilla företagsimperium med kirurgisk precision. Alla papper var i perfekt ordning, de anställda mycket nöjda och kunder återkom alltid eftersom Frans var både pålitlig och snäll.

Brandmännen blev stående i dörrhålet. Det rörde sig inte om någon blodstörtning.

På golvet satt fru Albelin och strök sin döende make över håret. Hon hade försökt torka bort blodet, men förgäves.

Bredvid paret låg Frans yxa, som han hade vässat eggen på samma morgon.

Ingen tvekade på att det rörde sig om ett mordförsök. Förmodligen skulle det bli mord också eftersom offret var väldigt illa däran.

Brandmännen försökte få bort frun från sin livlöse make, trösta henne och ta pulsen på den gamle mannen.

Snart dök poliskonstapel Gösta Danielsson upp i dörren. Han hade hört sirenerna och skyndat sig dit. Han fick bråttom att ringa en ambulans men var noga med att se till så att ingen rörde något, framför allt inte yxan. Det var viktiga detaljer som kunde ge dem avgörande bevis i den kommande mördarjakten, informerade Danielsson.

Blodig scen

Ambulansen lät inte vänta på sig. Den tog med Frans Albelin till Sabbatsbergs sjukhus, där han dog några timmar senare.

Eric Daléus, specialutredare vid mordkommissionen, hade redan förvarnats. Ingen hade förväntat sig att Frans Albelin skulle klara sig. Så fort läkarna på Sabbatsberg meddelade att den skadade mannen hade dött stämplades utredningen som rånmord. Förövaren hade fått med sig runt 100 kronor från butiken – inget man kunde leva gott på resten av livet direkt, men ändå en rejäl slant vid den här tiden.

Polisen spärrade av expressbyrån och bara rättsteknikerna kom över tröskeln till butiken.

Polisen började genast undersöka fallet. Det första vittnet var Gustaf Strand, en pålitlig trotjänare som arbetat för Frans Albelin i många år. Han berättade för Eric Daléus att klockan var omkring halv elva när han skyndade ner för att ta en kopp kaffe med chefen men möttes av den fruktansvärda och blodiga scenen.

Efter det första vittnesmålet tog Eric Daléus in hela Frans Albelins personalstyrka och synade dem i sömmarna.

Dåligt signalement

En av de anställda saknades. Han hade bara jobbat där några dagar. Ingen kunde komma på vad han hette, men de anställda berättade att det hade varit något skumt med honom. Han påstod sig komma från en rik familj. Familjens bilgarage var välfyllt. Så en dag hade det inträffat en bilolycka där ynglingen voltade av vägen tillsammans med två män och ett par yngre tjejer. Bilen fattade eld och flickorna omkom. Sedan dess ville han inte alls befatta sig med bilar, och han bröt med familjen för att ta sig till Stockholm och försörja sig på egen hand.

Alla som arbetade på expressbyrån tyckte att det var en märklig berättelse, och de trodde honom inte.

Problemet var att det saknades namn. Allt polisen hade att gå på var ett klent signalement på en kort, kutryggig man med håliga ögon och insjunkna kinder.

Mordkommissionen såg ingen annan råd än att fråga folk på stan om någon sett en sådan figur.

Märkligt nog fick man genast napp. En dam på ett tvätteri mitt över gatan hade sett någon som på pricken stämde in på den beskrivningen. Han hade lämnat Sibyllegatan en kort stund efter tio på förmiddagen, försvunnit på cykel och dessutom haft på sig ett par gula handskar.

– Märkligt, eftersom det var ganska varmt, sa damen menande.

Skum anställd

Mannen efterlystes med tidningarnas hjälp, och signalementet skickades till alla polisstationer i trakten. Om den anonyme mannen var oskyldig skulle han säkert ge sig till känna för att eliminera eventuella misstankar.

Dagarna gick, utan att det hände något. Ingen kontaktade polisen och nu var man ganska säker på att den där mystiske mannen måste vara den som tagit livet av Frans Albelin.

En hel månad förflöt utan att ett enda vettigt tips kom in till polisen. Då ringde en slaktare på Södermalm och berättade om en anställd som stämde perfekt på beskrivningen av den man som polisen letade efter.

– Karln heter Egon Rönn. En riktig djuping, meddelade slaktaren och lade till att det var något riktigt skumt med den mannen.

Det tipset räckte faktiskt ganska bra, för Egon Rönn hade lämnat tydliga spår efter sig. Hans framfart i Stockholm hade drabbat en hel del vanligt folk. Han var en skojare av ganska rejäla mått och tog sig fram genom att lura och bedra varenda en som kom i hans väg. Det här ledde dem till en ängslig servitris som gjort en mycket otäck bekantskap. Dock sa han sig inte heta Egon Rönn, utan Floyd Lagercrantz.

Namnet fick poliserna att hoppa till. Det var en berömdhet, en känd fotbollsspelare och center i både AIK och landslaget vid den här tiden.

Polisen tog kontakt med fotbollsspelaren, och det visade sig att han var medveten om att en man gick runt i stan och utgav sig för att vara honom. Dock kunde hela laget och ett par tusen åskådare ge honom alibi för morddagen. Floyd Lagercrantz var angelägen om att polisen satte stopp för mannens framfart.

Tyvärr verkade det som att den misstänkte lämnat Stockholm. Spåren tog slut hos servitrisen, som fortfarande var rädd för Egon Rönn. Han hade nämligen pratat om att döda någon.

Eric Daléus förstod att den här Egon Rönn var en hal ål och att han redan lämnat huvudstaden.

Mordkommissionen visste hur man sökte efter mördare. Om den misstänkte strök runt på bondvischan så sökte han antagligen efter arbete. Polisen började därför ringa runt hos olika arbetsförmedlare. När de inte fick något napp sökte de sig utanför Stockholm. I Västeråstrakten fick de napp.

Här hade en besynnerlig typ som stämde utmärkt in på beskrivningen kommit in för att söka jobb. De hade inget, men man skickade bort honom mot Salatrakten.

Sedan var det inga större bekymmer att följa spåren från Västerås till Salabygden. Där lät en bonde meddela att han precis anställt en senig, hostande dräng som verkade stämma väl överens med deras efterlyste brottsling.

Han blånekade

Eric Daléus bad bonden hålla kvar honom. Sedan satte de sig i en bil och körde så fort det bara gick hela vägen till gården. På den tiden tog det nästan fyra timmar.

Vid gårdsbacken mötte bonden upp och pekade ut mot ett fält:

– Där är karln ni har letat efter.

Eric Daléus skickade upp ett par rejäla poliser som släpade med sig drängen till bilen. Under resan till Stockholm sa han inget alls, och väl framme blånekade mannen till varenda anklagelse.

Visst hade han arbetat för Frans Albelin, men han hade absolut inte slagit ihjäl någon, menade han. Såklart undrade polisen varför han inte gett sig till känna, och på det svarade den misstänkte med en nonchalant axelryckning att han stulit en cykel och var lite rädd för polisen.

Åklagaren Carl Gustaf Tisell hade flera vittnen, bland andra tvätterskan som sett Egon Rönn spatsera ut från expressbyrån vid tiotiden, men inga avgörande bevis. Och den misstänkte verkade uppriktig i sitt nekande.

Men han var deras ende misstänkte, så om inte Egon Rönn mördat Albelin hade polisen varit på fel spår alldeles för länge och den riktige mördaren antagligen långt borta vid det här laget.

Köpte kostym

Rättegången började i november. Åklagaren satt på ett digert underlag men saknade avgörande bevis. Det retade inte bara honom utan alla poliser som varit med i undersökningen.

Polisen fortsatte sin undersökning. Egon Rönns liv och leverne vid tiden för mordet måste upp på ytan, skärskådas och analyseras.

Carl Gustaf Tisell var nästan på väg att ge upp, kasta in handduken inför domaren och be om ursäkt, när utredarna kom med nya uppgifter.

För tydligen hade Egon Rönn dagen före mordet gått modfälld och fattig på stan, sliten och sjavig på jakt efter pengar.

Senare samma dag såg vittnen honom gå in på en herrekipering och köpa en ny kostym. Och på kvällen utgav han sig för att vara Floyd Lagercrantz och firade med två unga systrar på krogen.

De nya uppgifterna verkade inte alls skaka om den misstänkte. Han fortsatte neka. Han hade en bra förklaring.

Han hade visserligen ljugit, men det var inte så konstigt – för vem skulle tro på att en sådan som han satt med en hundring hemma i byrålådan? Men det hade han gjort och det var den han hade använt för att köpa kostymen.

– Man vill inte gå bort oklädd, sa Egon Rönn med ett brett flin.

Men både Carl Gustaf Tisell och Daléus förstod nu att de var rätt på det – Egon Rönn var deras man.

De nya uppgifterna gav åklagarsidan vind i seglen.

Egon Rönns advokat, Harry Densloe, hade hela tiden varit säker på att klienten var oskyldig. Men efter allt det här tornade tvivlen upp. Det liksom syntes i den sänkta blicken på väg in i rättssalen när han stötte samman med Carl Gustaf Tisell.

Tisell radade upp de nya bevisen. Harry Densloe försökte tafatt vifta bort det och hans klient nekade, trots att hans kroppsspråk skrek något annat.

Till slut vände sig domaren mot den misstänkte, Egon Rönn, och bad honom att erkänna brottet. Egon Rönn tittade bara i marken och harklade sig, för att sedan skaka på huvudet.

Svårt sjuk

Det var så han fått lära sig – att alltid neka till allt. Han hade inte haft det så lätt. Hans pappa hade gått bort tidigt, hans mamma blev sjuk i lunginflammation och han själv också kort därefter. Hans egna lungor blev aldrig riktigt bra.

En dag orkade inte Egon Rönn komma till rättssalen längre. Läkaren på Långholmen, där han satt inlåst, skrev att den misstänkte var mycket sjuk och att det inte var tillrådligt att han infann sig.

Dagen efter kom Carl Gustaf Tisell till sitt kontor tidigt på morgonen och möttes av ett brev.

Ett erkännande.

Egon Rönn berättade allt, i ett svep, och handstilen var nästan elegant. Det hade inte varit meningen att mörda Frans Albelin, utan det bara blev så när han dök upp i källarlokalen och såg chefen sitta med yxan i slipen och plånboken på bordet.

Han slog till. Tre gånger dessutom.

Frans Albelins sista ord hade varit: ”Vad var det som hände?”

Efter det kom Egon Rönn – iklädd Långholmens randiga dräkt och buren på en bår – till rättssalen för att berätta allt en gång till.

Tre veckor senare, innan han hunnit få sin dom, dog Egon Rönn, så målet avskrevs. ■