BUTIKSMORDEN 1949 Paret låg döda i sin klädesbutik

Sommaren 1949 skakades Stockholm av ett bestialiskt dubbelmord. Butiksägaren Matilda Johansson hittades död bredvid sin fästman Chaim Seidel. Men tack vare gärningsmännens klumpiga misstag skulle utredningen bli kort.

Året var 1949 och affärerna gick bra för flera av landets handlare. Därför var det märkligt att Matilda Johanssons klädbutik på Holländargatan i Stockholm varit stängd i fyra dagar. Det satt inte någon skylt på fönstret om att hon skulle vara bortrest.

Matilda tycktes ha försvunnit i tomma intet.

Grannarna konstaterade att det med all säkerhet var något som inte stod rätt till, och föreståndaren i en grannbutik ringde polisen.

Han sa som det var – ibland reste Matilda till sitt sommarställe i Roslagen, men då berättade hon alltid det för honom.

Snart anlände polisen till adressen.

Ryktet att ordningsmakten var på väg hade spridit sig och en liten men ganska snabbt växande folkmassa hade börjat samlas utanför butikens entré. Poliserna fick i det närmaste tränga sig fram mellan de nyfikna som hängde vid de båda skyltfönstren ut mot huvudgatan. De båda konstaplarna kunde konstatera att det verkade vara nersläckt i butiken.

Dörren var låst med det vanliga låset. Mannen som ringt polisen informerade om att Matilda alltid låste med ett hänglås när hon lämnade butiken. Det fanns inget hänglås på dörren nu.

Fruktansvärd odör

Polisen bestämde sig därför för att bryta upp dörren. I samma stund som dörren gav vika spred sig en fruktansvärd odör ut mot gatan, en stank som fick de nyfikna att backa undan. Poliserna blev genast varse vad som väntade när de klev in.

I den första delen av lokalen verkade allt vara i sin ordning. Det var först när de klev in i det bakre utrymmet mot kontoret som de såg Matilda. Hon låg död på golvet, knivhuggen till döds. Det var en fruktansvärd syn.

Vid den här tiden var Stockholm en tämligen lugn plats. Polisen på plats var inte van vid den fruktansvärda och blodiga brottsplatsen men gick vidare in på kontoret och tittade. Där fann de Matildas fästman Chaim med benen över en stol, även han hade huggits ihjäl.

Det rådde inget tvivel om att det rörde sig om mord.

Efter upptäckten skyndade en av poliserna sig till en brandpost för att larma stationen, medan hans kollega ställde sig på vakt vid dörren.

Det var inte svårt för folkmassan att förstå att något väldigt otäckt hade hänt.

Försökte lämna Sverige

Under tiden var Carlo Alois Öllinger och hans nye vän Edward Kolodsky i full gång med att planera sin flykt. De hade tagit in på ett vandrarhem i Norrköping och där legat lågt i fyra dagar. Nu hade de bestämt sig för att försöka lämna Sverige.

Carlo, en landstrykare och erfaren brottsling, var hjärnan i den lilla ligan. Som pojke hade han hyllats som ett underbarn och spåtts en lysande framtid vid konservatoriet i Wien. Men kriget kom emellan och Carlo tvingades 14 år gammal bort från Wien när nazisterna tog makten. Han strök omkring på den österrikiska landsbygden och stal från bönder och torpare. När polisen kom honom på spåren flydde han till Schweiz.

I trakten kring Basel gav han sig i lag med ett gäng andra hemlösa ungdomar. De livnärde sig på inbrott och undgick skickligt polisen.

Carlo drömde om att få gå med i den franska främlingslegionen och planerade att ta sig till legionens högkvarter i Nordafrika. I Marseilles hamn fanns det ingen skeppare som ville ta med en så ung pojke över havet. Besviken och bitter strök han omkring i de ruffiga hamnkvarteren. Han var van att röra sig bland skumrask och tungt kriminella.

Han sökte upp andra ungdomar i samma situation och tillsammans bestämde de sig för att kapa ett skepp och resa över till Nordafrika. Det visade sig inte vara så svårt. Besättningen ombord på ett fartyg var inte alls beredd när den beväpnade ungdomsligan trängde sig ombord om natten och tvingade matroserna och befälen att hoppa i den svarta hamnbassängen. Sedan lättade fartyget ankar och satte kurs söderut.

Nya dokument

Hur Carlo tog sig tillbaka till det franska fastlandet mitt under brinnande krig är fortfarande höljt i dunkel, men ett år senare opererade han med en ny liga vid fronten, precis framför de tyska skyttegravarna. Slug och beräknande planerade han bakhåll på tyskarna och plundrade dem sedan på packning och vapen. Allt såldes vidare till motståndsrörelsen – med god vinst.

Till slut fick tyskarna korn på Carlo, och en dag gillrade de en fälla och lyckades slå honom i bojor. Han placerades i det fruktade koncentrationslägret Sachsenhausen utanför Berlin, men varken taggtråd eller SS-vakter kunde stoppa honom.

Carlo lyckades rymma från Sachsenhausen och tog sig genom Tyskland och tog hyra hos en tysk flygofficer. När officeren var ute på en dejt stal Carlo helt sonika hans plånbok, uniform och alla dokument och satte sig på tåget till Danmark. Där hjälpte den danska motståndsrörelsen honom att ta sig till Sverige.

Carlo kom till Helsingborg i februari 1944. Efter en tid i internering fick han svenska papper och kunde bosätta sig i Stockholm. Till en början förde han en vanlig, hederlig tillvaro, men slog sedan in på brottets bana igen.

Det var så han träffade den unge polacken Edward. Han hade också suttit i koncentrationsläger, utanför Hamburg, men befriats av amerikanerna. De båda hade liknande upplevelser från krigets Europa och blev snabbt kompanjoner i den svenska huvudstaden.

Hittade väska

Nu var det söndagen den 14 juni och det var fyra dagar sedan de slagit ihjäl paret i Stockholm och kommit över nästan 700 kronor.

Samtidigt som Carlo och Edward planerade sin flykt anlände mordkommissionens främste utredare, Otto Wendel, till Holländargatan.

Wendel var ett proffs som aldrig visade några känslor. Han gick omkring i butiken och noterade alla detaljer innan han steg in på kontoret. Det första intrycket var viktigt när han kartlade en brottsplats och han ville inte bli störd. För Otto Wendel stod det i princip klart att Chaim dödats när han arbetade och Matilda hade kommit i vägen. Värdeskåpet var öppet och kassan länsad, så det såg ut att röra sig om ett rånmord.

Otto visste att den här typen av brottslingar var samvetslös, men de lämnade ofta något spår efter sig. Och mycket riktigt hittade han en märklig väska, en svart gammalmodig sak av kontinentalt snitt, vid den bakre dörren. Den hörde inte hemma i lokalen utan stod placerad som om ägaren var på väg därifrån.

Otto tog försiktigt upp väskan och ställde den på skrivbordet. Den gick lätt att öppna. Han tog en pinne och rörde runt för att slutligen vända upp och ner på hela saken. Där låg ett stort klädbylte, hopklistrat av levrat blod. Det tog ett tag att ta isär plaggen som visade sig vara två kostymer.

I fickorna på kavajerna fiskade Otto upp en handfull med pappersbitar. Försiktigt lade han upp dem på skrivbordet och började pussla samman allt. Det var ett brev, skrivet på ett främmande språk, som till slut visade sig komma från en Daniel Janos i Norrköping, adresserat till Edward Kolodsky på restaurang Gåshaga på Lidingö.

Kunde de ha hittat en misstänkt?

Erkände brott

Kommissarie Wendel skickade en patrull till restaurangen och snart kom poliserna tillbaka. Visst hade det funnits en Edward där, men han hade försvunnit för några dagar sedan.

Det fanns fler spår att följa. Daniel Janos i Norrköping hade noga noterat sin avsändaradress på kuvertet, och den gick till ett pensionat i staden. Stockholmspolisen ringde därför sina kollegor i Norrköping som genast åkte till pensionatet.

När konstaplarna i receptionen lade fram namnen på herrarna fick de napp direkt. Den gamla damen som stod där nickade och pekade en trappa upp.

Poliserna smög uppför trappan och just när de närmade sig rummet såg de en liten mager gestalt framför sig. I samma stund kastade mannen allt vad han hade för händerna och tog till flykten – men förgäves. Poliserna grep honom och körde raka vägen till stationen.

Det var Edward som varit i färd med att packa sina saker för att fly. Nyheten hade kommit ut att Matilda och Chaim hittats döda och de båda brottslingarna hade fått bråttom.

Edward var spak och erkände direkt sin inblandning. Han friade samtidigt Daniel Janos och pekade ut Carlo som sin kumpan.

Det var bara för polisen att fortsätta spana utanför pensionatet. Efter en timme såg de Carlo komma gående längs fasaden och in genom porten. Han visste inte att vännen åkt fast, och efter ett snabbt ingripande blev han näste man på väg till arresten.

Attackerade paret

Sent på söndagskvällen ringde det hos Otto Wendel. I andra änden hördes en glad Norrköpingskollega som berättade att de gripit två personer som båda erkänt dubbelmordet i Stockholm.

Fallet var löst.

Otto skickade efter fångarna samma kväll. Edward och Carlo anlände till huvudstaden med polisbil. Det var två trasiga människospillror, hårt märkta av krigets fasor, som Otto Wendel mötte.

Carlo berättade hur allt hade börjat någon vecka tidigare. Han behövde göra en större kupp för att komma över pengar så han skulle klara sig en längre tid. Därför drev han runt i staden och rekognoserade.

En dag gick han förbi Matildas butik och klev in. Matilda och Chaim var vänliga och hjälpte Carlo att prova ett par kostymer. Chaim, som hade judiskt påbrå och också hade anhöriga som råkat illa ut under kriget, visade stor sympati för den unge mannen. Paret kunde inte ana Carlos egentliga avsikt med besöket. Samtidigt som de hjälpsamt passade upp på honom spanade Carlo bakom disken och kunde se att de hade en hel del kontanter i butiken.

Onsdagen den 10 juni klev därför Carlo återigen in i butiken, nu i sällskap med Edward. Chaim mötte dem med öppna armar och hjälpte de båda männen att prova kläder. När Chaim efter en stund gick in på kontoret för att göra upp räkenskapen följde Carlo efter. Plötsligt blixtrade det till och Chaim föll till golvet efter slaget av en hammare.

I dörröppningen stod Matilda och såg allt. Edward fällde henne snabbt till marken och tog stryptag på henne. Samtidigt avslutade Carlo Chaims liv med några djupa knivhugg innan han såg till att också göra slut på Matilda för gott. Därefter plundrade de i lugn och ro butiken och bytte om. De blodiga kostymerna gömdes i en väska – och det var nu de begick sitt misstag. När brottslingarna smög ut på trottoaren gick dörren i lås bakom dem, utan att de fått med sig sin väska – den stod kvar på insidan.

Efter en sinnesundersökning kom domaren fram till att Carlos kunde dömas till fängelse. Han dömdes till livstids straffarbete. Av dem avtjänade han 15 år bakom fängelsemurarna på Långholmen. Edward dömdes till fyra år.

Vad som hände männen senare i livet är okänt, men det verkar som om båda lämnade Sverige. ■