Demonerna fick Gösta att döda sin syster

Fyrvaktaren uppfostrade sina fyra barn på en enslig ö. Alla trodde att sonen Gösta bara var extra begåvad och lite känslig. Det ingen förstod var att han tidigt började utveckla schizofreni, vilket skulle visa sig få förödande konsekvenser.

Året var 1952. En tidig morgon knackade Maj på hos sin bror Gösta på Södra Långgatan 56 i Kalmar, men det var alldeles tyst där inne. Bakom henne gläntade grannarna nyfiket på sina dörrar.

Hon visste att allt inte stod rätt till med hennes lillebror Gösta. Visst hade han alltid varit lite speciell, men det hade inte varit fullt så illa som det verkade vara nu.

Maj fortsatte att knacka, och efter en stund böjde hon sig ner och ropade på Gösta genom brevinkastet. Hon förklarade att hon åkt hela vägen från Stockholm för att hälsa på honom. Fortfarande inget svar.

Hennes två andra bröder, Ebbe och Folke, tog för givet att det var Maj som skulle ta hand om saker och ting. Så hade det varit sedan föräldrarna gick bort. Hon var äldst och dessutom den enda flickan i syskonskaran.

Efter att Gösta tvingats gå i förtidspension som kriminalpolis hade det snabbt gått utför.

Gösta hade faktiskt varit deras skarpaste hjärna, och sedan han slutade hade antalet uppklarade brott sjunkit drastiskt.

Till slut hördes fotsteg inifrån lägenheten och ett försiktigt skrammel från dörrlåset innan Gösta gläntade på dörren. Han öppnade och släppte in sin syster.

Inne i lägenheten var det kolmörkt. Maj satte sin väska i hallen och följde med honom in i mörkret. Lägenheten var dammig, och de stora, tunga och mörka gardinerna var fördragna. På golvet låg travar av böcker och gamla tidningar. Urklipp från artiklar och bilder låg utspridda överallt.

Gösta ställde sig mitt på golvet och slog ut med händerna. Om han vetat att hon skulle komma på besök så skulle han ha handlat. Han hade bara kaffe och en halvt urdrucken pilsnerbutelj hemma.

Maj brydde sig inte om att säga att hon försökt ringa honom sedan trettonhelgen och dessutom skickat flera brev för att tala om att hon tänkte komma. Istället gick hon bara fram till fönstret och drog undan gardinerna.

Hans syster var varm och kärleksfull men också bestämd. Det första hon behövde göra var att städa lägenheten. Därefter fick hon ta itu med resten. Kanske skulle det vara svårt för honom att bo ensam länge till. Ebbe och Folke hade båda pratat om att Gösta behövde hjälp, men Maj hade själv velat se efter hur det stod till med honom.

Föräldrarna hade tidigt märkt att Gösta var annorlunda, men skolfröken sa alltid att han var en begåvad liten pojke. Han var bara något känsligare än sina syskon.

Ingen hade riktigt lagt märke till att Gösta redan som liten såg saker som inte fanns och hörde röster.

Ond demon

Maj började med att tvätta gardinerna, moppa golvet och grovrengöra både kök och badrum. Hon försökte få Gösta att hjälpa till, men det gick inte så bra. Han blev bara sittande och stirrade hålögt rakt in i väggen.

Trots att lägenheten bara bestod av ett rum och kök så tog det Maj hela dagen.

När allt var klart satt hon i den gamla soffan och pustade ut medan Gösta gick för att köpa lite mat.

På kvällen satt Gösta och drog sina handflator mot låren medan Maj försökte prata med honom, först om hur han hade det och sedan – för att lätta upp stämningen – lite om deras barndom. För även om hela familjen levt isolerat på en ö, där fadern varit fyrvakt, hade syskonen haft en bra barndom och hon visste att Gösta saknade deras föräldrar.

Maj var trött efter resan och allt städande under dagen, så syskonen gick och lade sig tidigt.

När mörkret och tystnaden lagt sig inne i våningen började tankarna snurra för Gösta. Inom honom hade det länge pågått ett krig mellan sjukdomen och det förnuft och goda hjärta som en gång tillhört en liten fyrvaktarpojke.

Hörde röster

Han älskade sin syster högst av allt i hela världen. Hon hade alltid varit snäll mot honom. Men rösterna i hans huvud sa något annat. Och det var länge sedan Gösta kapitulerat inför rösterna. Han kunde inte kämpa emot längre. Nu viskade de att hans syster Maj var djävulen själv, en ond häxa full med svartkonst som hade kommit hit för att förgöra honom.

Hemmet hade varit den enda trygga plats han hade i hela världen. In hit hade inte demonerna tagit sig.

Inte förrän nu.

När natten började bli morgon var Gösta övertygad om att Maj var djävulen och ville honom illa. Han hade inte sovit en blund och låg och ruvade på en plan för att förgöra den onda demonen som just nu höll på att vakna inne på madrassen i hans lilla köksvrå. Maj var på väg upp för att brygga kaffe.

Det var något med ljudet av kaffekokaren som fick allt att brista för Gösta. I köksvrån såg han sin 62-åriga syster, hon som för länge sedan läst sagor för honom och både nattat och tröstat honom. Men inget av det mindes Gösta just nu. Han kände hur benen knappt bar, hur det flimrade för ögonen på honom, och visste bara att han var tvungen att sätta stopp för svartkonsterna.

Känslig själ

Maj hade ingen aning om vad som var på väg att hända när Gösta, utan förvarning, kastade sig över henne och slog med full kraft så att hon hjälplöst föll till golvet. Efteråt kunde Gösta inte förstå vad som hänt och han visste inte om hans syster varit vid medvetande eller inte när han tog det fruktansvärda beslutet att ta livet av henne.

När Maj var död satte han sig på en köksstol och stirrade rakt ut i tomma intet, medan barndomsminnen flimrade förbi. Skenet av fyren på ön Fjuk ute i Vättern och lekarna på de karga klipporna medan pappa Peter vaktade fyren och mamma Karolina tog hand om hemmet.

Han berättade senare att han just i detta ögonblick – när han satt på stolen och såg sin storasysters liv hastigt försvinna – var två personer. En ledsen lillebror och samtidigt någon som gjort sin plikt och befriat världen från en ond och farlig demon.

När grannfrun såg att det var den märklige pensionerade polisen som ringt på dörren blev hon nervös, men hon kände sig ändå tvungen att öppna och släppa in honom.

Gösta gick lugnt in i hennes lägenhet, satte sig på en köksstol och tittade ut genom fönstret mot den grå, kalla förmiddagen. Grannen satte på kaffe och funderade på vad Gösta ville, men hon sa ingenting.

Han fick sitt kaffe, smuttade på det och nickade gillande innan han berättade vad som hänt – att hans syster Maj varit besatt och fyllt honom med svartkonster och att han hade varit tvungen att göra något.

Grannkvinnan lämnade snabbt sitt kök.

En spillra

Det dröjde inte länge förrän lugnet bröts av tunga fotsteg i hallen. Polisen hade kommit. Konstaplarna såg sin gamle kollega på köksstolen, nu bara en spillra av sitt forna jag. Gösta berättade direkt vad som hänt för dem.

Sedan följde han med kollegorna in i sin egen ägenhet och visade dem Majs lik.

Mordet, att Gösta var kapabel till en så fruktansvärd handling, kom som en chock för alla, men samtidigt visste arbetskamraterna att de borde ha reagerat tidigare och försökt hjälpa honom. När Gösta hade slutat hade de istället hållit sig på avstånd från honom, rädda för att få bekymmer. Många av dem kom ihåg att Gösta kunde vara både knepig och en aning skrämmande.

Den enda som inte hade vetat hur illa ställt det var med Gösta hade varit Maj. Det var ingen som hade berättat för henne hur illa det verkligen var.

Gösta led av schizofreni och kunde därför inte dömas till fängelse. Det enda som hjälpte var vård. Efter några år släpptes han fri igen. Sina sista år levde han ensam i en egen lägenhet i Helsingborg och hade kontakt med rättspsyk som kollade till att han skötte sin medicinering.

Gösta dog 1966 och hans båda bröder ordnade med hans begravning.