Under 1800-talet började människor omvärdera straff och dess syfte. Nu strävade man efter att hjälpa brottslingar att anpassa sig till lagar och regler. Under detta århundrade uppfördes nya fängelser i Stockholm, både på Långholmen och Östermalm. Dessa moderna fängelser inkluderade enskilda celler där fångarna isolerades under deras fångenskap.
Ny syn på straff: Fängslande omvårdnad på 1800-talet
I dagens Sverige hänvisas fängelsestraff till som ”fångvård”. Målet med detta är att rehabilitera brottslingarna så att de efter frigivning kan integreras i samhället utan att återfalla i brottslighet. Tanken att vårda fångar och förbereda dem för ett liv utan kriminalitet snarare än att enbart straffa dem började växa fram under 1800-talet.
Före detta var fängelser platser där misstänkta och anklagade personer hölls inlåsta i avvaktan på sina rättegångar och straff. Ett exempel var Kåken i Stockholms rådstuga vid Stortorget i Gamla stan.
Centralfängelset på Långholmen
År 1886 byggdes ett centralfängelse med många enskilda celler på Långholmen. Varje fånge hade sin egen cell. Dessa fängelser var avsedda för de som hade begått grövre brott. I mitten av 1800-talet beslutade riksdagen att det skulle finnas cellfängelser i varje län. Centralfängelset på Långholmen användes fram till långt in på 1900-talet, även om Långholmen hade använts som fängelseplats tidigare.
Biografiböckerna – Fångarnas berättelser
Biografiböckerna är speciella dokument som finns bevarade från Centralfängelset på Långholmen. Dessa böcker tillhörde den kyrkliga församlingen på fängelset. Det var församlingens präst som dokumenterade i biografiböckerna. De användes förmodligen för att ge fängelsepersonalen insikt om fångens bakgrund och kanske för att förstå drivkrafterna bakom brottsligheten. Önskan att förstå varför en person valde en kriminell bana kan sägas vara grundstenen i den moderna synen på fångvård.
Porträttrullorna – Fängelsets fotografiska register
Samtliga fångar genomgick fotografering, och porträtten samlades i speciella fotografiska rullor. Dessa rullor organiserades efter de datum då fångarna skulle bli frigivna. Bilderna användes bland annat av poliser runt om i landet, så att de kunde identifiera de fångar som skulle skickas tillbaka till de områden där de bodde innan fängelset. I centrala Stockholm fanns även ett fängelse på Östermalm, där Arkitekthögskolan nu ligger, samt ett på Myntgatan 6 i Gamla stan.
Bild på straffången Johan Robert Pettersson från Centralfängelset Långholmens fotografirulla. Dokumentet innehåller även data om Petterssons bakgrund, straff och frigivning.
Spinnhus – Tvångsarbete för arbetslösa
På 1700-talets början upprättades en anstalt för tvångsarbete på Långholmen. Att vara både arbetslös och bostadslös var olagligt i Stockholm, och detta kunde leda till anklagelser om lösdriveri. För att bekämpa detta skapade staden arbetsinrättningar i Stockholm, vilka fungerade som en form av fängelse. Här kunde lösdrivare bo och tvingas arbeta som en form av straff.
Dessa arbetsinrättningar kallades ”rasp- och spinnhus”. Männen arbetade med att framställa färgämnen från ett träslag som kallades bresiljeträ, medan kvinnorna sysselsattes med att spinna garn. År 1825 flyttades de kvinnliga fångarna till en separat anstalt för kvinnor på Norrmalm. Långholmen blev därmed en tvångsarbetsanstalt enbart för män.
Det fanns också särskilda ”spinnhus” för kvinnor som betraktades som ”lösaktiga” då de hade haft sexuella relationer utan att vara gifta.
Lämna ett svar