Kronan vägrade benåda den unge mördaren

I sin lilla cell tog 20-årige Theodor Julius Sallrot emot beskedet att åklagarens krav på en dödsdom hade fastställts. Det spelade ingen roll att han verkligen ångrade det brott han begått. Kungen och kronan visade ingen pardon. Mord straffades med döden.

Ring, klocka, ring. Tennysons klassiska ord ekade genom nyårsnatten 1899. Svenskarna gick man ur huse för att säga farväl till det fattiga och svåra 1800-talet. Nu såg alla fram emot ett nytt sekel. Samhället befann sig mitt i de stora uppfinningarnas tidsålder. Och runt hela jordklotet hördes ropen på rättvisa.

Samtidigt öppnades dörren till 20-årige Theodor Julius Sallrots cell på centralfängelset i Karlskrona. Theodor hade precis börjat avtjäna ett livstidsstraff för rånmord på stinsen Ernst Cederberg. Där stod nu en fångvaktare, alldeles tom i blicken, och fängelseprästen Nils Thorén. Han var tårögd och darrade. I handen bar Nils ett par papper som han räckte fram till Theodor.

Den unge pojken, endast 20 år gammal, tog emot dokumenten och läste. Han bläddrade igenom dem ett efter ett och läste ännu en gång. Mörkret sänkte sig över honom i den dystra cellen. Bara en liten fotogenlampa lyste upp ett hörn av sängen. I handen hade han ett domslut från hovrätten i Malmö. Åklagare Carl Halldin hade överklagat straffet, med krav på en dödsdom, och hovrätten hade gett honom rätt.

Nils Thorén var bestört. Han hade tagit emot den unge pojken och sett hur han plågades och våndades. Theodor hade erkänt allt och bett om ursäkt. Han visade uppriktig ånger över det brott han begått.

Hans brott var fruktansvärt. Natten mot den 8 oktober 1899 hade han brutit sig in i stationshuset i Johannishus för att stjäla kassan. Theodor, som själv arbetade vid järnvägen, visste att där fanns pengar.

Theodor hade levt på alltför stor fot. Han klädde sig i det senaste modet och drack friskt på krogarna i Ronneby. Skulderna växte och hans föräldrar ville inte längre betala för honom. Lars och Bengta Sallrot drev en affär som de hade hoppats att den älskade sonen skulle ta över, men han hade istället sökt sig till järnvägen. Desperationen över skuldberget, som bara växte sig allt större, drev Theodor att bryta sig in hos sin gode vän Ernst Cederberg.

De kom båda från Kristianstadstrakten i Skåne. De var nästan lika gamla och under de ljusa sommarkvällarna brukade de sitta med var sin pilsner vid stationen och njuta av den mjuka lummigheten som omfamnade det gröna Blekinge.

Föräldrarna tillintetgjorda

Det var natten mot den 9 oktober 1899. Theodor var säker på att vännen sov, men det visade sig att han var vaken. Det blev en strid på liv och död, där Theodor Sallrot fick tag i en revolver och sköt Ernst med fem skott. Den skottskadade 18-åringen kröp ut i en potatisåker och dog ensam medan Sallrot kallade på hjälp och ljög ihop ett alibi om en Larsson från Karlskrona.

Åklagare Carl Halldin var snabbt lögnen på spåren. Den unge mördaren dömdes utan advokat. Nu skulle han dö. Det hade hovrätten bestämt.

Nyårsnatten blev den längsta i hans liv. Hela natten låg han på britsen och författade sin nådeansökan till Högsta domstolen.

Han fick hjälp av Nils Thorén och fängelsedirektören Ulrik Leander med sin nådeansökan. Direktör Leander var en frisinnad liberal, en politiker som ägnat hela sitt liv åt att arbeta för att avskaffa dödsstraffet och för att bekämpa sociala orättvisor.

Theodor var inte mycket mer än en pojke och visste inte mycket om världen. Men de båda herrarna hjälpte honom att formulera en överklagan som skickades iväg till Stockholm. Därefter kunde de bara vänta.

Theodors mamma och pappa var förkrossade över beskedet. Deras son skulle mista livet. De reste ofta till Karlskrona för att hälsa på sonen i fängelset.

Sökte nåd

De såg snart att Theodor förändrats. Han hade mognat och blivit vuxen. Han motionerade på fängelsegården och ägnade all sin tid åt att studera Bibeln. Varje dag grät han över Ernst, som så nesligt mist livet i en smutsig potatisåker. Fängelseprästen Nils Thorén fanns vid hans sida för att hjälpa honom varje dag.

Den 25 maj kom beskedet från domaren i huvudstaden. Sommaren stod för dörren och örlogsstaden Karlskrona fylldes av skratt och musik. Theodor kunde höra allt detta genom sitt cellfönster när han varje kväll satt med evangelierna och sökte nåd hos Gud. Högsta domstolen fastställde dödsdomen och bestämde avrättningsdatumet till den 5 juli samma sommar. Sveriges enda skarprättare, Anders Gustaf Dalman, fick besked om att förbereda en resa till Karlskrona.

Nils Thorén och Ulrik Leander hade inte gett upp. Tillsammans skrev de ett brev till kung Oscar II, en dramatisk text om en ung man som omvänts och föräldrarnas djupa sorg. Kungen brukade ge nåd. Dessutom var avrättningarna ovanliga i Sverige vid denna tid och det rasade en arg debatt om dödsstraffets varande i landet. Allt fler röster höjdes för att ta bort det grymma straffet.

Men kungen var bortrest och i hans ställe mottog den unge kronprinsen Theodors vädjan om nåd med iskyla. Beskedet kom bara några dagar före avrättningsdagen.

Thorén och Leander blev bestörta och förtvivlade, medan Theodor mottog beskedet med ett stoiskt lugn. Han hade noga förberett sig inför sitt möte med Skaparen. Den unge mördaren ansåg sig själv förtjäna straffet.

Påfallande lugn

Föräldrarna kom till cellen för att ta farväl. De omfamnade sonen och var oerhört ledsna. Men Theodor lugnade dem. Allt var bra nu. Han visste vad som väntade och kände sig redo.

De sista dagarna kom Nils Thorén dagligen till Theodors cell. De läste Bibeln tillsammans och satt i timmar på britsen och talade tyst och lugnt med varandra. Leander kom också på besök, med smörgåsar och kaffebröd.

Kvällen före avrättningen rådde en märklig stämning på fängelset. De andra fångarna samlades till en gudstjänst under ledning av Nils Thorén. Psalmerna ekade mellan murarna och Theodor satt ensam där uppe och skrev ett brev till Ulrik Leander medan han hörde kamraterna sjunga.

Han hade sagt farväl till mamma, pappa, sina syskon och vännerna. Nu återstod hans sista natt i livet.

Efter gudstjänsten kom Nils Thorén upp och vakade hos den dödsdömde, som somnade lugnt. Han vaknade vid tretiden, när sommarsolens första strålar sken in genom den trånga fönstergluggen. Bredvid satt Nils.

– Nu har jag inte lång tid kvar, sa Theodor.

Nils nickade.

Theodor tvättade sig och tog på en kostym. Klockan var fem när domen lästes upp på fängelsegården. Tuffa unga pojkar hade klättrat upp i träden för att få läktarplats. Nils och Theodor satt tysta bredvid varandra när Ulrik kom in och hämtade honom.

Den dödsdömde pojken gick med snabba steg. Han tackade direktören för allt och överräckte brevet han skrivit kvällen innan. När porten öppnades vandrade Theodor Sallrot raskt fram mot avrättningsplatsen.

Han försågs med ögonbindel och hjälptes fram till stupstocken. Hålet för huvudet var trångt. Theodor fick krångla lite och böja sig för att komma rätt. Han fick hjälp.

Sedan hördes ett vinande och en dov duns.

Efter avrättningen skickades kroppen hem till pappa och mamma i Fjälkinge.

Rättvisa var skipad. ■