Passionsdramat 1946.

Furir Arne Svensson hade trots sin ännu unga ålder en lovande karriär som officerare framför sig. Men när hans flickvän Kerstin börjar bli tveksam om deras framtid tillsammans fattar han ett ödesdigert beslut. Ett beslut som leder till förödande konsekvenser.

Det är fruktansvärt kallt ute. Det är en stjärnklar midvinternatt och i ladugården på sina föräldrars gård i Västra Frölunda ligger Kerstin och kikar ut genom hålet i taket. Bredvid henne ligger Arne. Han som kanske är hennes fästman. Hon är inte säker för Arne vill så mycket medans Kerstin endast är 17 år och inte känner sig säker, det är nog för tidigt. Hon ville egentligen prata med Arne om deras framtid, eller snarare brist på framtid tillsammans, men av någon anledning så väljer hon att inte ta upp det. Samtidigt pågår det försenade julkalaset för hela tjocka släkten inne i boningshuset hos föräldrarna för fullt trots den sena timmen.

Precis när Kerstin vänder sig om på sidan och tittar på Arne så skjuter han henne med berått mod. Skottet avlossades på bara några få centimeters avstånd och var direkt dödande. Arne tittade på sin avlidne fästmö och insåg att nu fanns det ingenting han kunde göra ogjort, det fanns ingen återvändo. Han riktade sitt vapen mot sin tinning och tryckte av.

Som liten övergavs Arne. En dag han aldrig skulle komma att glömma. Han var endast 5 år gammal. Allting hade känts så konstigt den där morgonen när hans mor tagit honom i handen och gått till järnvägsstationen i Eslöv. Där stod ett väntande tåg på perrongen och hans mamma gick fram till konduktören och viskade något i dennes öra. Konduktören nickade och tog med sig Arne ombord på tåget och det var när tåget rullade ut från perrongen som Arne förstod att hans mamma inte skulle komma efter.

Tågets slutdestination var Karlskrona, och där visste han att mormor bodde. Mycket riktigt när han klev av tåget med konduktören så stod mormor där och väntade. Arne var rädd, han kände inte sin mormor så väl, hon hade bara hälsat på några gånger men han mindes att hon var en hård dam och det skulle komma att visa sig att det var svårt att tvingas bo hos henne. Och inte blev det bättre av att Arne visade sig ha svårigheter i skolan. Han förstod inte på lektionerna och han fick stryk därefter. Väl hemma fick han sen mer stryk för att han fått stryk i skolan. Efter att hans mormor samtalat med läraren kom man fram till att pojken var ett hopplöst fall som det inte var lönt att ödsla sin tid på. Man placerade därefter Arne längst bak i klassrummet där han inte var i vägen för någon och till slut tröttnade även hans mormor på att ha honom i huset.

Arnes moster, som också bodde i Karlskrona, var gift med en marinofficer som hette Karl. De hade inga egna barn och efter att ha bönat och bett ett längre tag om att få ta hand om Arne gick hans mormor till slut med på detta. Hos sin moster och Karl fick Arne det bra och det tog inte lång tid förens hans moster insåg att det inte var något fel på hans inlärningsförmåga, snarare tvärtom så var pojken begåvad. Arne klarade av alla ämnen så länge han fick lov att lära sig på sitt sätt.

Arne ville bli militär, precis som morbror Karl. Och inte hade Karl något emot det eftersom att alla männen i hans släkt varit militärer sedan Blekinge var danskt. Det var det enda livet han kände till.

Ungefär när Hitlers arméer påbörjade sin marsch genom Europa var Arne gammal nog att ta värvning. Vid sin mönstring såg man att visst var han fysiskt klen men han hade en väldigt god matematisk förmåga och tack vare den blev han signalist i marinen. Karl var så stolt att han höll på att spricka. Det var ingen inom familjen som fått ett sådant förtroende innan.

När andra världskriget tog slut var det många av Arnes jämnåriga som hade blivit trötta på att ligga inne och de längtade tillbaka till det civila, men inte Arne. Han förflyttades till Göteborg. Han tyckte att det passade honom perfekt med en storstad för Karlskrona hade börjat känns för litet med tiden.

En försommarmorgon träffar han Kerstin vid en spårvagnshållplats. Kerstin märkte att den unge, stilige flottisten i uniform kastade blickar efter henne. När Arne sedan samlat mod till sig och vågade gå fram till henne började samtalet en aning trevande. Han bjöd med henne på en kopp kaffe och hon tackade ja. Därefter träffades det unga paret flera gånger i veckan och allt var till en början ganska oskyldigt och Kerstins föräldrar tyckte att den unga mannen verkade vara ett passande sällskap till sin flicka. Men inte hade Arne en aning om sin rival, mjölkbudet Kalle som kom till lanthandeln där Kerstin jobbade varje morgon. Trots att Kalle var gift och nästan 40 år gammal uppvaktade han den betydligt yngre Kerstin. Det hade till och med gått så långt att hans fru gått hem till Kerstins föräldrar för att en gång för alla få ett slut på eländet. Situationen var inte bara pinsam för henne, utan för alla inblandade.

Kerstins föräldrar var av den gamla skolan så de hade full förståelse för mjölkbudets stackars hustru. Kerstin lovade sina föräldrar att avsluta relationen men trots detta fortsatte de två att träffas i skogen i smyg på eftermiddagarna och detta gick ingen obemärkt förbi då de sågs flera gånger när Kerstin hämtades upp och blev avsläppt av Kalle. När Kalles fru till slut drog åt tumskruvarna ordentligt blev Kalle rädd och då höll han sig borta från flickan.

Det var vid denna tidpunkten som Arne kom med ett par förlovningsringar och undrade om de skulle förlova sig och utan att tänka så mycket på vad det innebar sa Kerstin ja. Det dröjde dock inte längre förrän Kerstin fick kalla fötter och började bli nervös.

Passande nog för Kerstin hade Arne nu fått en placering ute i skärgården vilket innebar att han inte kunde komma och besöka henne så ofta. Först när det hunnit bli höst märkte Arne att Kerstin drog sig undan. Han försökte ringa henne men när hon inte svarade på hans samtal förstod han att något inte stod rätt till och han beslutade sig att ta permis och åka till föräldrarnas gård och brsöka henne.

Precis som han misstänkte så var inte Kerstin längre helt säker på om hon ville gifta sig med honom. Arne blev då iskall och försökte övertala Kerstin att ge honom en ny chans. Han lyckades. Arne åkte tillbaka till skärgården dagen därpå. Under de nästkommande dagarna verkade Kerstin glad när de talades vid över telefon, men det dröjde inte länge förens Kerstin återigen blev kall och avvisande.

Allt svartnade nu för honom. Arne stod inte ut med tanken på att leva utan sin älskade Kerstin, samtidigt som han inte kunde dö med tanken på att någon annan man skulle få henne heller.

Så kom den där ödesdigra vinternatten i ladugården. Han hade iskallt planerat hur det skulle gå till. först skulle han ta Kerstins liv och sedan sitt eget. Men det gick inte helt enligt hans plan för när han mördat Kerstin och satte vapnet mot sin tinning och tryckte av så klickade det bara. Han skakade vapnet och satte det i munnen och tryckte av igen, men det var samma sak nu, det klickade bara till. Han öppnade kammaren och insåg att han endast laddat pistolen med ett skott. Planen gick om intet. Han hade tagit sin älskades liv men inte lyckats ta sitt eget.

Han lämnade ladan, irrade runt över åkern och började sedan planlöst promenera in mot staden. Han slog sig ner först när han nådde centralstationen. Under tiden hade Kerstins föräldrar hittat sin älskade dotter mördad ute i ladugården. Polisen kom till gården redan innan det hunnit ljusna och hittade kulan från pistolen. Polisen kunde se att det var militära kulor vilket stärkte föräldrarnas utsago om att offret haft en relation med en ung officer.

Polismyndigheten gick ut med en efterlysning av Arne tidigt på morgonkvisten. Arne satt kvar på centralstationen och åt frukost när han hittades av två civilklädda poliser när klockan precis skulle slå 8:00. Han betalade sin nota och följde med utan vidare protester.

Arne dömdes till fängelse och satt av 10 år på sitt straff. Efter att han frigavs for han norrut, till en plats där han inte hade någon historia. Han fick ett bra arbete, gifte sig och fick två barn. Det var först när han var i pensionsåldern som barnen fick höra hans historia. Hans barn har beskrivit honom som en snäll och lugn person.