Sparade sin fästmös arm i källaren

Framtiden såg ljus ut för det unga paret. Men just den här dagen var det dålig stämning hemma och bråk uppstod.

Åke, som senare dömdes till rättspsykiatrisk vård för dråp, styckade sin gravida fästmö Kerstin Persson och dumpade delarna i älven.

– Jag var i chock. Jag var sjuk och led alldeles otroligt den där tiden. Det dröjde några dagar innan jag orkade göra mig av också med det som var kvar i källaren, berättar Åke

Han förklarar att fästmön Kerstin Persson död var en olycka. Och berättar vidare:

– Sedan slog det slint för mig. Jag handlade i chock när jag gjorde mig av med kroppen.

När Åke gripits uppstod rykten om att han skulle ha ätit av kroppen.

– Det är förskräckligt. Men att jag skulle ha ätit av henne är vidriga osanningar. Jag kan inte förstå hur sådana spekulationer uppstår.

Varken i obduktionsrapporten, förundersökningen, rättegångsprotokollen eller domen uttrycks några konkreta misstankar om kannibalism. Inte ens i den omfattande rättspsykiatriska utredning som Åke underkastades väcks frågan. Men ryktena kom i svang och fångades upp av en grupp rättsläkare som på 1990-talet gjorde en kartläggning av svenska styckmord med inslag av kannibalism och nekrofili från 1961 och framåt.

Några bevis för att Åke skulle ha ätit av sin fästmö förs inte fram. Bara att han påstås ha nämnt detta till en anonym polis under utredningen. Någon uppgift från den långa psykiatriska behandling Åke genomgick som bekräftar rättsläkarnas slutsatser finns inte.

– Det var ju helt galet alltihop. Jag har kunnat leva med lögnerna av två skäl. Mitt samvete i den frågan är rent. Jag är trygg i att veta vem jag är, vad jag har gjort. Och inte gjort, säger Åke. Och fortsätter:

– Det andra är att jag har haft min familj, mina vänner och arbetskamrater som inte alls påverkats eller brytt sig eller ens känt till det där.

Han minns att förhörsledaren och åklagaren flera gånger under målet frågade varför han sparat en arm och en del av bålen i sitt källarförråd en tid efter styckningen.

Det är en av de detaljer som gett grogrund för ryktena om kannibalism. Och setts som en slags bekräftelse på riktigheten i den anonyme polismannens tidningskommentarer.

En annan är att Åke mitt i arbetet avbröt styckningen av kvinnokroppen och gick ut i köket för att äta en smörgås. Åke antogs ha skurit bitar av offret och använt som pålägg. Efterhand rationaliserades antagandet bort. Och i rättsläkarnas rapport på 1990-talet fastslogs att Åke ätit av sin dödade fästmö.

– Det river upp så mycket. Men jag måste ju reagera på direkta osanningar. Jag fick helt enkelt inte plats med alla delar i bilen när jag körde till älven första gången.

– Jag var i chock. Jag var sjuk och led alldeles otroligt den där tiden. Det dröjde några dagar innan jag orkade göra mig av också med det som var kvar i källaren.

Om smörgåsen mitt i styckningen minns han inget i dag. Bara att han aldrig någonsin skulle äta av fästmön.

När allt spårade ur den katastrofala luciahelgen 1969 hade Åke och hans fästmö varit ett par under drygt ett år. Ett harmoniskt och stabilt förhållande, som det uppfattades av omgivningen. Nu var fästmön gravid och såg fram emot tillökningen.

Hon var 23 år och jobbade som kassabiträde. Åke var en bit under 30 med fast anställning på den värmländska ortens pappersbruk. Det hade förlovat sig under sommaren. Förhållandet till fästmöns fosterföräldrar var gott. Till sina egna föräldrar hade Åke en mer ansträngd relation. De var inte förtjusta i den unga kvinna som sonen sällskapade med.

I förhören upprepade Åke gång på gång hur mycket han tyckte om sin fästmö, hur han såg fram emot barnet. Hur han levde upp i fästmöns sällskap och hur väl de fungerade sexuellt.

Åkes stora intresse var bilar och att meka med sina gamla amerikanare i hyresfastighetens garage. Något som fästmön inte bara accepterade utan gillade.

Lördagen 13 december, luciadagen, var de hemma hos fästmöns fosterföräldrar. De hade trevligt.

På söndagsförmiddagen var stämningen av någon anledning vresig. Åke förklarade att fästmön fått snabba humörsvängningar under graviditeten.

Den här gången utvecklades osämjan till ett allvarligt bråk. Det första under deras gemensamma liv, enligt Åke.

I domen refereras Åkes vittnesmål inför häradsrätten:

”När hon skulle passera till toaletten sade han åt henne att inte vara så sur och tog tag i hennes axel. Han ville inte göra henne illa, men hon reagerade annorlunda än han tänkt sig och slog till honom. Han slog tillbaka. De fortsatte allt hårdare och sparkade varandra.”

”…När hon till sist föll omkull föll hon snabbt och tycktes kastas fram och tillbaka mellan olika föremål i toalettutrymmet. Det hördes något hest ljud från henne och en smäll när hon slog mot golvet.”

Åke tror att fallet försvårades av att fästmön snavat på en matta. Han beskriver för rätten att han blev mycket rädd när hon blev liggande stilla. Han försökte ruska liv i henne och känna på pulsen, men fick ingen reaktion. Då bar han in fästmön till sängen.

Vidare ur domen:

”NN kan inte förklara allt som han gjorde. Han var inte sig själv längre utan ’alldeles borta’, tänkte ingenting. Allt gick i ett, i ett hastigt förlopp. Yxan hämtade han i koksrummet i källaren. Den var för fritidsbruk, men aldrig använd. I lägenheten hade han en del förskärare.”

Åklagarens beskrivning av den fortsatta besinningslösa lemlästningen av den unga kvinnan är inget som Åke själv riktigt minns. Men han bekräftar för häradsrätten att det nog var så det kan ha gått till.

I domen fastställs två kraftiga slag med yxhammaren mot fästmöns bakhuvud. Åke svingade ytterligare ett hårt slag mot fästmöns huvud, den här gången med yxeggen. Det träffade i nacken.

Han placerade kroppen på golvet där han brett ut tidningar.

Åke orkade inte

fullfölja styckningen just då. Han kontaktade fästmöns fosterföräldrar och uttryckte sin oro för att fästmön gett sig i väg under tiden han varit ute och ringt ett samtal från telefonkiosken sent föregående kväll. Hon hade ännu inte kommit hem.

Sedan återvände han till den lilla omoderna lägenheten och ägnade resten av dagen åt att med kniv och yxa dela kroppen i nio delar, som stoppades i plastpåsar. Sju av dessa åkte han i väg med direkt och stjälpte från en bro i den intilliggande älven. Två blev kvar i källarförrådet ytterligare några dagar.

Dagen efter, måndagen den 15 december 1969, polisanmälde Åke och fostermamman fästmön som saknad.

Men det skulle dröja fem månader innan kriminalpolisen, som nu tagit över ärendet, närmade sig sanningen bakom försvinnandet.

– De där månaderna levde jag i ett töcken. Jag var sjuk, det var olidligt. Men jag minns att jag flera gånger körde hem till hennes fosterföräldrar för att berätta sanningen. Att det var en olycka och att jag gjort mig av med kroppen. Men det gick inte, säger Åke.

– De var förstås förtvivlade. De bjöd på kaffe och jag skulle ge dem sanningen. Jag fick inte fram ett ord.

– Och sedan när allt var över, när jag friskförklarats och blivit fri, då hade de dött båda två.

Den nya polisutredningen utgick från att den saknade kvinnan utsatts för ett brott och började på allvar intressera sig för fästmannen som kommit med en rad motstridiga uppgifter under spaningarna.

Kriminalpoliserna konstaterade att det telefonsamtal som Åke påstod sig haft på kvällen när fästmön försvann aldrig ringts. Den angivna mottagaren befann sig utomlands vid tillfället.

Vid husrannsakan påträffades mängder av brev där Åke sökte kontakt med kvinnor och uttryckte starkt fetischistiska böjelser, bland annat samlade han på långa naglar. Han hade också en kollektion pornografiska filmer med sadistiska inslag förvarade i hemmet.

Inga bevis i sig, men när draggningar i älven resulterade i fynd av flera styckade kroppsdelar togs Åke in på nya förhör.

Han erkände att han styckat fästmön sedan hon avlidit efter en olycka i samband med att de bråkat.

Den 15 maj 1970 häktades han, misstänkt för mord.

Den rättspsykiatriska undersökningen beskriver Åke som ”normalbegåvad, astenisk schizoid med hämningar på det sexuella området och med vissa fetischistiska drag.”

Det finns ett resonemang kring sexualbrott i det rättspsykiatriska utlåtandet, vilket också citeras i domen:

”Misstankarna om sexualbrott är på flera sätt påträngande; våldsamheten vid tillvägagångssättet, det förhållandet att han sparade likdelar i huset någon tid, vilket till och med kan ge misstankar om nekrofila tendenser, men NN förnekar ihärdigt .”

På nyårsafton 1970, drygt ett år efter händelsen kom häradsrättens utslag. Åke dömdes till sluten psykiatrisk vård för dråp. Ingen part överklagade.

Efter tre års sluten behandling förklarades Åke frisk och han frigavs.

– Jag hade kvar en del trofasta vänner och jag fick ett nytt jobb som fabriksarbetare. Jag började om och fick ett bra liv, säger han.

Åke, som egentligen heter något annat, gifte sig och fick barn. Han lever tillsammans med hustrun ett stilla liv på en ort i Mellansverige.