Om man gick omkring med en lapp med besvärjelser och trollformler under 1600-talet gällde det att vara noggrann och inte tappa bort den. I Värmland ledde en förlorad lapp år 1655 till en serie händelser som slutade i ond bråd död.
En dag år 1655 upptäckte bonden Peder Bråddesson i Gärde i jämtländska Brunflo socken ett mystiskt föremål som låg utanför hans stugdörr. Det var en pappersbit med en underlig text som Peder inte kunde läsa. Ett par grannar försökte också läsa det men misslyckades och det blev sagt att Peder skulle ta brevet med sig till prosten. Men det gjorde han aldrig och det hela skulle kanske ha blivit bortglömt om inte ett skvaller uppstått i byn, som till sist nådde befallningsmans öron och saken blev dragen inför tinget. Man misstänkte trolldomsbruk. I förhören på tinget i Brunflo den 8–15 november 1655 rullade följande berättelse upp sig:
Det upphittade brevet visade sig mycket riktigt vara ett brev med något slags trolldomsbesvärjelser. Först stod det något skrivet på latin som prosten kunde tyda och var taget ur Johannesevangeliets första kapitel och sedan ”dess diefwulska uttydning”, som man tyvärr inte får veta mer om i protokollet. Den som skaffat brevet var Peders måg, Måns skräddare, som hade ett sjukt barn. För att bota sjukdomen skulle det här brevet stoppas innanför barnets kläder, men så hade det råkat falla ut där morfar Peder sedan hittade det utanför huset. All slags vidskepelse och trolldomsbruk var fullständigt olagligt, så när Peder fick veta hur brevet kommit dit ville han skydda sin måg och det var därför han inte tog det till prosten. För denna förseelse fick Peder plikta med fängelse i åtta dagar på vatten och bröd.
Nu kom det ju fram ändå vems brevet var, och Måns skräddare förhördes. Han berättade att han hört talas om hur Bengt Larsson i Gusta för några år sedan haft ett sjukt barn som hade blivit friskt. Så Måns frågade honom hur det hade gått till och fick veta att Bengt fått ett brev av en före detta soldat i Lockne socken vid namn Troon Börjesson. Tingsrätten beslöt att hämta in denne Troon till förhör, men han var som bortblåst och fick efterlysas. I tingsprotokollet antyds det att man trodde att Troon kan ha haft en övernaturlig aning om att han skulle förhöras och därför kunde hålla sig undan. Profossen hittade honom dock till slut i Lit och tog honom till tinget. Han tog även med sig Troons säck, där man hittade allehanda intressanta saker. Där fanns en bok med nedskrivna trollformler i, en spik och tre papper i oktavo, vikta tre gånger så att åtta blad bildats, med texter och figurer på. Där fanns också flera lösa papper där man svagt kunde se texter och människofigurer.
I förhöret med Troon nekade han helt till att ha hjälpt någon annan än Bengt Larsson, men man hade lyckats hitta flera vittnen som kunde berätta hur Troon hållit på med detta trolldomsväsende under en lång tid. Och hans trolldom hade ställt till mycket osämja i bygden. 1652 hade Per Giörsson i Vagle fått en häst ”huggen” och gått till Troon för att ta reda på vem som gjort det. Troon hade då doppat ett papper i vatten och då hade bilden av en man framträtt som Per Giörsson kände igen som sin granne. Det ledde till flera hemska bråk mellan de båda grannarna. I ett annat fall hade Olof Nilssons hustru i Åkeräng i Sunne socken fått för sig att hennes man var otrogen. Ett besök hos Troon visade att det stämde och bilden av kvinnan dök upp på pappret. Detta ”bevis” ledde till att äktenskapet blev så bråkigt att de till slut fick lov att skiljas åt. Andra vittnen kunde berätta att Troon också brukade anlitas för att ta reda på var stulna eller borttappade saker fanns.
Troon bekände alltså först ingenting av anklagelserna men blev ju snart överbevisad, både av vittnesmålen och av föremålen i hans säck. Då berättade han också lite om hur han jobbat. På de lösa pappersstyckena med människofigurer och texter förklarade Troon att de var skrivna med alun. När någon ville få veta vem som stulit något eller, som i fallet med Olof Nilssons hustru, ville veta vem mannen var otrogen med, tog Troon ett av dessa papper som visade en lämplig figur. Sedan lade han ner det i vatten och då framträdde figuren starkare på ett till synes magiskt sätt. Och därefter var det nog inte så svårt att få anlitaren att tycka att figuren liknade den han eller hon redan misstänkte. Den där spiken i säcken kallas i tingsprotokollet för en ”kopparsöön heller nagel som brukas skulle i diefwuls Nampn […] att uthslå ögon på tiufwar”, men tyvärr förklaras det inte exakt hur den skulle användas. Och så var det Troons trollbok, där trollformler stod nedskrivna. Alla avslutades med tre x. Troon berättade att han brukade läsa en trollformel högt, men vad de tre x:en skulle betyda visste han inte. Nämnden hade en möjlig förklaring, nämligen att de skulle stå för tre kors: ”Gudh fadhers kors, Gudhs sons kors, Gudh den helge andes kors”. Men det kunde Troon inte bekräfta, för han hade ju inte skrivit boken själv. De tre vikta pappren visade sig dock vara avskrifter av trollboken, gjorda av Troon. Dem hade han med sig för att sälja.
Efter alla bevis och vittnesmål kunde nämnden inte göra annat än att döma Troon till döden för att han under så lång tid kommit ”åthskillige till träto och Gudz förtörnelsse” med sina djävulska konster och läsningar ur sin trollbok.
Mycket underligt var det sedan att Troons trollbok dök upp igen 15 år senare, 1671, då drängen Erik Karlsson i Finnäs i Bodsjö socken blev angiven för att ha haft den i sin ägo. I protokollet säger han att boken finns i Norge och han blir beordrad att skaffa fram den till ett senare ting.
/
Lämna ett svar