Ulla, 29, ströps med sin egen behå

Larmsamtalet: ”Ett kvinnolik och en grå kofta under granen”
I två veckor letade polisen efter den försvunna Ulla Höglund. Då ringde telefonen hemma hos en ledig polisman:
– Jag vet var hon finns, sa rösten.
Allt tyder på att det var mördaren som ringde och en halvtimme senare hittades den 29-åriga kvinnan mördad, strypt med sin egen behå.

Det är över 50 år sedan det hände, en sommarkväll 1970.
Maken blev då misstänkt och åtalades för mord på sin hustru, men det kom aldrig någon dom, det talades om rättsövergrepp, åklagaren byttes ut, rättegången avbröts och åtalet lades ner. Och mordet förblev olöst.
– Att jag pekades ut berodde på att min svärfar bestämde sig för att det var jag, har maken tidigare berättat för Expressen.
Ulla Höglund var dotter till en polis, hon var 29 år och bodde med sin man och deras tre barn, 11, 5, och 3 år, i en villa i Södertälje.
De hade gift sig på juldagen 1958, bara drygt två veckor efter att första dottern fötts.
Maken jobbade som byggnadsingenjör, just då i Handen söder om Stockholm, men tidigare hade arbetet fört både honom och familjen till Hongkong och Island. Huset på Byvägen i Södertälje hade de för övrigt köpt när de kommit hem från Island, ett år tidigare.
Det var utåt sett ett mycket lyckligt äktenskap. Barnen hade det bra och båda föräldrarna betraktades som lugna och städade, präktiga, nästan lite tråkiga.
Men det fanns detaljer som tydde på att allt inte stod rätt till.
Tiden utomlands hade naturligtvis satt sina spår, vidgat vyerna. Ulla Höglund hade gått igenom en skönhets operation för att förbättra sin kropp, vilket var ytterst ovanligt på den tiden, och hennes make hade träffat en ung kvinna i Tyskland när han var där på jobb.
Kärleksbreven mellan dem blev offentliga vid rättegången. Det är mycket ömsinta brev där Ulla Höglunds make talar om hur mycket han älskar den unga 19-åriga tyska flickan som han träffat i samband med en jobbresa.
Under lång tid brevväxlar de båda och breven ger sken av att han är närmast besatt av henne. Han avslutar alltid breven med orden: ”Din för evigt”. Hon håller sig dock mer neutral och påpekar gång på gång att han redan har en familj med barn.
Ett av breven till den unga kvinnan är daterat den 21 maj 1970. Dagen efter försvinnandet och samma dag som maken anmäler sin hustru som försvunnen.
I brevet berättar han om försvinnandet, han ber henne att i fortsättningen skicka breven direkt till hemmet i stället för till arbetet. Och så tillägger han:
– Ring inte, jag kan inte tala för jag gråter ständigt. Men du måste tro mig, jag älskar dig.
Brevet postas inte utan hittas i makens ficka i samband med att han grips två veckor senare.
Torsdagen den 20 maj 1970 kom Ullas make hem från jobbet vid 17-tiden. På kvällen skulle han till en kurs i tyska som hans hustru anmält honom till.
Kursen hölls på Blombackagymnasiet i Södertälje, inte speciellt långt från hemmet. Vid 18-tiden kom en dagmamma för att se till barnen, eftersom Ulla Höglund skulle skjutsa sin make till kursen och sedan fortsätta till sin syster.
Det var kring 15 grader varmt ute och hon var klädd i en ljusbeige rutig kjol, en vit ribbstickad jumper och en ljusbeige kofta. På fötterna bar hon ett par italienska skor.
Eftersom de hade gott om tid körde de först till centrum där de promenerade omkring och tittade i skyltfönstren. Plötsligt var klockan 19 och kursen började och det blev bråttom. Ulla skjutsade sin make till skolan och han kom dit lite försenad. Tanken var att hon skulle hämta honom klockan 21.30 när kursen var slut.
Vid utsatt tid stod han och väntade på sin fru, men när hon aldrig dök upp promenerade han hem. Ulla fanns inte hemma heller och barnen hade inte hört av sin mamma.
Oron växte, maken ringde svärföräldrarna som kom och tillsammans med sin svärfar, som var polis, gav han sig ut för att leta efter Ulla.
De fortsatte att ringa runt till bekantskapskretsen men det gav inget resultat. Paniken spred sig, man befarade det värsta. Och nästa morgon gjordes en polisanmälan.
Ulla Höglunds försvinnande fick stor uppmärksamhet. Så fort anmälan var inlämnad hamnade den på kvällstidningarnas förstasidor. Då dök också många vittnesmål upp. Flera personer hade sett bilen vid den så kallade kärlekskullen utanför Södertälje under kvällen när Ulla försvann.
Någon hade i samma veva sett den köras inne i stan av en äldre stor man med en till synes sovande kvinna bredvid sig. I samtliga fall hade bilen setts efter att Ullas make gått in i kurslokalen för att plugga tyska och han hade därmed ett säkert alibi.
Andra, mer märkliga tips, kom också in.
En busschaufför hörde av sig och berättade att en kvinna, morgonen efter anmälan om försvinnandet, klivit på hans buss vid Rådmansgatan inne i Stockholm och chauffören var säker på att det var just Ulla Höglund.
Han gav polisen signalement och beskrivningar om vad kvinnan sagt som tydligt pekade på att det verkligen var hon. Hon hade varit aningen förvirrad och nämnt både sin hemadress, adressen till systern och till en vän i Danderyd dit hon sa att hon skulle.
Hennes bil, en Renault 16 TS, hittades sent samma eftermiddag på en parkeringsplats i centrum och någon hade betalt p-avgiften alldeles innan den hittades.
Ullas make blev genast misstänkt för att ligga bakom sin hustrus försvinnande. Men så länge hon ”bara” var försvunnen stannade det vid misstankar.
Och veckorna gick. Polisen sökte men Ulla Höglund var till synes spårlöst försvunnen.
Men så en torsdagskväll den 4 juni ringde telefonen hemma hos en polisinspektör i Södertälje. Klockan var 20.57 och han svarade själv.
Det var ovanligt att någon okänd ringde till honom eftersom han hade hemligt nummer, men nu var det i alla fall en okänd röst i luren. Den manliga rösten berättade att han visste var kroppen efter Ulla Höglund låg och han gav en mycket noggrann vägbeskrivning.
Polismannen frågade om de kunde träffas.
Det var inte uppringaren intresserad av. I stället lämnade han en vägbeskrivning:
”Kör Bergaholmsvägen, alltså gamla Stockholmsvägen, och ta av mot Hallinge. Efter några hundra meter finns en nyanlagd parkeringsplats med grovt grus och singel, stanna där och gå uppför backen där det är gott om blommor. Efter 50 meter står en gran och under den har jag sett ett kvinnolik. Hon har rödtonat hår och så ligger det en grå kofta där.”
Mannen lade snabbt
på luren men samtalet spårades senare till att ha ringts från serveringen vid Ekenäsbadet sydväst om Södertälje.
En halvtimme efter samtalet var polisen på fyndplatsen. De konstaterade att kroppen var så väl gömd att bara mördaren eller en medhjälpare kunde känna till platsen. Det var alltså någon med kännedom om mordet som hade ringt till polisinspektören.
Ulla Höglund låg halvt avklädd, väl gömd under en gran. Hon hade haft sex, men vid obduktionen konstaterades att hon inte hade några skador som tydde på att hon blivit våldtagen. Hon var strypt, hennes behå satt som en snara runt halsen, kläderna var i oordning.
Det konstaterades samtidigt att Ullas make hade varit hemma i villan när samtalet från badplatsen ringdes. Trots det greps han mitt i natten. Han fick sedan inte träffa barnen på flera månader.
Länsåklagaren gick hårt fram. Han var övertygad om makens skuld och pressade honom i många och långa förhör. Trots att det inte fanns några tekniska bevis åtalade han mannen och rättegången hölls i Södertörns häradsrätt.
Där lästes förhör med den unga tyska kvinnan upp och hon uppgav att Ulla Höglunds make sagt att han skulle skilja sig från sin hustru och gifta sig med henne. Något hon hade avrått honom från.
Något annat än indicier kunde dock inte åklagaren åstadkomma. Och makens försvarare var lika säker på att hans klient var oskyldig. Så det blev en tre månader lång tvekamp med massor av vittnen från båda sidor.
Åklagarens angrepp byggde ofta på lösa grunder och det kom mer att kallas för ett justitiemord. Till slut grep Riksåklagaren in, åklagaren plockades bort och åtalet mot maken lades ner.
Den 4 september 1970, tre månader efter att Ulla Höglunds kropp hittats, släpptes maken fri. Han hade då fått stort stöd bland allmänheten, men alla gav honom inte sin sympati.
– En släkting som mötte honom spottade honom rakt i ansiktet när han blev fri, har kriminologiprofessor Leif GW Persson tidigare kommenterat fallet.
Mordet på Ulla Persson förblev ouppklarat.