Hugo Färnström dumpade Kerstin, 5, i en resväska

Kerstin Blom var bara fem år. Hon saknade sin pappa och hade nästan aldrig åkt bil.
Farbrodern hon mött verkade snäll och köpte godis och läsk. När han erbjöd en tur i sin lastbil hoppade hon villigt in.
Några timmar senare var Kerstin Blom ihjälslagen. Brutalt misshandlad med krossad skalle och sönderslitet underliv.
– Fruktansvärt. Jag var bara två år och förstod inte mycket av allt tumult som följde. Men det är klart att familjekatastrofen påverkat mitt liv, säger Kerstins Bloms lillebror, i dag pensionär.

Det var en varm högsommardag 1955. Kerstin tog sin dockvagn och travade i väg till bästa kompisen som bodde bara något kvarter bort i Vasastan i centrala Stockholm.
Det var okej för mamma. Ett par timmars avlastning i alla fall. Hon hade det knepigt att som ensamstående få ihop allt med ekonomin och barnen, Kerstin och hennes yngre bror.
Kerstins pappa hade hon inte mycket kontakt med. Han var bankrånare och allmänt kriminell. För närvarande var han tydligen på rymmen från fängelset sedan flera månader. Han gillade ungarna, men hade inte hört av sig den här gången.
Klockan var framåt tre på måndagseftermiddagen den 18 juli 1955 då Kerstin Blom mötte farbrodern på Birkagatan. Han log vänligt och såg nästan ut som en pappa. Kerstin var glad när hon fick peka ut sitt favoritgodis i speceributiken.

Någon pappa var inte Hugo Färnström. Däremot hade han våldtagit en minderårig närstående flicka några år tidigare. Nu var fängelsestraffet avtjänat. Han hade fått jobb som chaufför och kunnat flytta in i en enrummare på Kratsbodavägen i Mariehäll.

Att hustrun tog ut skilsmässa och aldrig mer ville se honom efter de våldsamma övergreppen mot en anhörig hade han inga synpunkter på. Det var ett ganska torftigt äktenskap, tyckte han själv.
Hustrun hade hämtat en gammal sliten och lagad resväska i förrådet, packat ner hans få personliga ägodelar och kört ut honom från hemmet. Det var redan före fängelsedomen.

I polisförhören många år senare kunde Hugo Färnström aldrig riktigt redogöra för hur det gått till när Kerstin hamnade i bilen. Men hon följde med helt frivilligt. Några sexuella avsikter hade han inte. Han kände ingen direkt upphetsning eller åtrå till flickan. Det kom senare, förklarade han.

Han parkerade lastbilen, som han lånat med arbetsgivarens tillstånd, utanför hyreslängan. Kerstin fick vara kvar hos de andra barnen på gården, med sin dockvagn.
Själv gick han upp i lägenheten. Efter ett tag tog han Kerstin till områdets Konsumbutik där de köpte jordgubbar och glass.
Kerstin träffade aldrig sin kompis. Hon hade varit borta med farbrodern i över en timme och ville åka hem. Men gick med på att äta jordgubbar och glass först.

Enligt Färnströms eget vittnesmål blir flickan sedan trött och vilar en stund på hans säng. Det är högsommarvärme, hon är lättklädd. Det är då den pedofila rovdriften vaknar hos Färnström. Han hjälper flickan att ta av sig klänningen.

Hans fortsatta förklaringar är svävande och motsägelsefulla. Men efter flera veckors förhör, med hjälp av obduktionsresultat och kriminaltekniska undersökningar, får utredarna hela det kusliga, plågsamma och sjukliga förloppet klart för sig:
Skadorna i flickans underliv visar att Färnström har förgripit sig på henne också med vassa redskap. Kanske ett hammarskaft. Han har använt tillhygge för extremt grovt våld mot huvudet. Och strypt henne.

I förhören förklarar han att det var ”logiskt” att döda henne efter våldtäkterna. En direkt avskrift från ett av de sista förhörsprotokollen ger en skrämmande bild av förövaren och hans uppsåt. Citatet är hämtat ur Lena Ebervalls och Per E Samuelsons bok ”Mördaren i folkhemmet”.
Kriminalkommissarie G W Larsson frågar Färnström vad det var som gjorde att han tog livet av flickan. Och Färnström svarar:
”Jag gjorde ju illa flickan. Sexuellt. Flickan skrek för det gjorde ont. Det var inget annat än tysta och det måste jag ha gjort i ren desperation. Man vart väl sexuellt åtrådd. När man hade det där livet bredvid sig. Man gjorde henne illa sexuellt.”

Och vidare i Färnströms utläggning:
”Som jag sa förut att jag hade våldfört mig mot flickan. Flickan skrek väl. På det viset så måste jag ha handlat i ren desperation… Ja, vad hade jag att välja på, men det var ju inte mycket mer. Har jag gjort våldtäkten sen kan man ju inte återställa flickan. Då måste utlösa just brottet va. Det är logiskt sett va.”
I allt väsentligt överensstämmer Färnströms motvilliga och inlindade erkännanden med de uppgifter om mordet på Kerstin som finns i den omfattande utredning som gjordes nio år tidigare.
Inte minst med butiksbiträdet på Birkagatan, som sålde godis och läsk till mannen och flickan. Hon kan också nu när det finns en misstänkt gärningsperson peka ut Färnström vid en vittneskonfrontation.

Även dockvagnen kan genom en grannfamilj lokaliseras till Hugo Färnströms adress. En flicka hittade den utanför porten, mamman beskriver den i detalj. Också de särskilda kännetecken som aldrig nått ut till allmänheten genom pressen.

Flickan var då tre år. När hon hörs som tolvåring bekräftar hon mammans minnesbild. Hon tyckte mycket om dockvagnen, men fick ställa tillbaka den utanför entrén.
Hugo Färnström medger när han pressas av förhörsledaren att han hittat Kerstins dockvagn efter mordet, och kasserat den på ett säkert sätt.
Hur lång tid våldtäkts- och mordorgien på femåriga Kerstin pågår i lägenheten har inte gått att fastställa. Färnström har ingen aning.

När han kommer till sans går han upp till vindsförrådet och hämtar ner den gamla resväskan från sitt första äktenskap, sliten och med en speciell lagning av handtaget.
Han stjälper ner kroppen och Kerstins kläder. Stänger locket och bär ut den till bilen.
När det mörknar kör han i väg till Albysjön, söder om Stockholm. Där dumpar han väskan.
Redan på onsdagen utfärdas rikslarm:
”Kerstin Gunvor Blom född 3 januari 1950, är försvunnen sedan måndagen den 18 juli 1955 klockan 13.00, då hon lämnade bostaden för att gå till Vasaparken och leka. Flickan Blom har mörkt hår med pannlugg, ovalt ansikte, blå ögon, liten mun och är något uppnäst. Hon saknar två tänder i överkäken. Vid försvinnandet var hon iklädd gul känning, rött förkläde samt tygskor med gummisula.”

Mamma Signe är förtvivlad och tror inte på polisens första misstankar om att maken, bankrånaren på rymmen, ligger bakom försvinnandet. Hon anar det värsta.

Vilket besannas när en fritidsfiskare hittar väskan med flickkroppen vid Häggestaklippan i Albysjön en knapp vecka senare.

Exmaken kan snabbt avskrivas. Han ger sig tillkänna från en helt annan del av landet. Med vattentätt alibi. Han återförs till fängelset.
I stället upptäcker utredarna de stora likheter som finns mellan mordet på Kerstin Blom och mordet på tioåriga Gerd Johansson 1939, det som potatishandlaren och löparstjärnan Olle Möller dömts för. Visserligen på extremt lösa grunder, med dokumenterat uselt polisarbete, partiska och samvetslösa utredare och påhejat, frampiskat av ett exempellöst blodtörstigt massmediadrev. Men en mördare, enligt rätten. Och folkopinionen.

Möller har avtjänat straffet och försöker komma igen i livet, parallellt med att han hela tiden söker resning och upprättelse för den felaktiga domen för mordet på Gerd 16 år tidigare.
För polisen är kopplingen mellan flickmorden intressant. Många i kåren är redan hundraprocentigt övertygade om att det är den där knepige, arrogante Möller som slagit till igen. Nu inriktas arbetet på att hitta bevisen.

Den utredningstekniska och juridiska hanteringen av Möller har i efterhand kommit att betraktas som en av Sveriges genom tidernas största rättsskandaler, ett justitiemord som saknar motstycke.

Olle Möller dömdes för två mord, Gerd Johansson 1939 och Rut Lind, 34, från Fjugesta utanför Örebro 1959. Han hävdade hela tiden sin oskuld och kunde åberopa en rad bevis för det.

Men dessa och vittnesmål som talade till hans fördel, som gav honom alibi, sorterades bort, säger advokaten Per E. Samuelson, som tillsammans med kollegan Lena Ebervall skrivit den senaste boken om Olle Möller – ”Mördaren i folkhemmet” (Piratförlaget 2013.)
– Förhör och vittneskonfrontationer manipulerades. Polisen pressade fram uppgifter som passade in i bilden.

Namn, fynd, förhörsprotokoll och tips som skulle friat Olle Möller återfanns först på 1980-talet. I en dammig låda på Riksarkivet. Den var märkt ”Ej aktuella förhör”, men var i själva verket sprängstoff som skulle vänt upp och ner på hela Mölleraffären – skuldfrågan och domsluten – om innehållet inte gömts undan av utredarna.
Klappjakten på Möller för att få honom fälld också för mordet på Kerstin Holm pågår år efter år. Han har ett 40-tal vittnen som intygar att han levererat potatis till dem under den aktuella dagen. Han är omgiven av oförvitliga samhällsmedborgare som styrker hans uppgifter. Det finns inte en chans att han kunde vara gärningsmannen. Ändå satsar de övertygade utredarna allt på att trasa sönder vittnesmålen och alibit.

Med telefonavlyssning, övervakning, ständiga kontroller, kränkningar, trakasserier och förtal. Möller tappar alla sina kunder, äktenskapet spricker och han blir sjuk. I folkmun är han ett monster. Våldtäktsman och flickmördare.

Under alla dessa år, 1955-1964, lever den verklige förövaren Hugo Färnström vidare som vanligt, i en sjaskig, halvkriminell gråzon med chaufförsyrket som bas.

Så skulle det fortsatt om inte hans exhustru av en händelse söker efter sin gamla resväska med lagat handtag. Det är i februari 1964.
Hon hittar den inte. Det slår henne att just den resväskan hade Hugo fått med sig när hon körde ut honom efter hans vidriga våldtäkt av hennes närstående 1952, tolv år tidigare.

Nu påminner hon sig också det upprörande mordet på Kerstin Blom och polisens efterlysning av en resväska med liknande utseende. Färnströms före detta hustru, som är lyckligt omgift, har förträngt allt som är knutet till den hemske exmannen. Men nu tar hon sig ändå samman och ringer den vänlige polisman som skötte de första förhören efter övergreppen mot familjemedlemmen.
Det har gått nio år sedan mordet på Kerstin Blom, men fallet är ännu inte avskrivet. Utredarna väntar fortfarande på ett genombrott som ska binda Olle Möller vid brottet.
Efter exfruns beskrivning av resväskans speciella lagning och hennes identifiering av väskan, som plockats fram ur beslagsförrådet, börjar granskningen av Hugo Färnström. Lite trevande inledningsvis. Men snart inser man att spåret är konkret och högintressant.

Det är ingen vacker bild som framträder. Utöver våldtäktsdomen har Färnström flera allvarliga sexuella övergrepp och misshandelsfall på sitt samvete. De flesta har tystats ner. Som det på sin egen lillasyster redan under 1930-talet. Och på en inneboende 16-årig släkting 1957, två år efter mordet på Kerstin Blom.

Färnströms schema den dagen Kerstin Blom försvann, 18 juli 1955, pekar på att han befinner sig i Vasastan och har tillgång till en bil av den modell som beskrivits. Hans speciella tics vid höger öga har omvittnats av butiksbiträdet som såg Kerstin i sällskap med den förmodade gärningsmännen.
Den misstänkte tas in till förhör. Utredarna konstaterar hans ryckningar vid höger kindben och även hur påfallande lik han är Olle Möller.
Bit för bit snärjs Kerstin Bloms baneman vid mordet. Genom vittnesmålen, dockvagnen, resväskan, den rättsmedicinska undersökningen och inte minst blodspåren som ännu nio år efteråt, hittas i lägenheten på Kratsbodavägen.

Till sist kommer också den då 47-årige Hugo Färnströms eget erkännande.

Tidningarna skriker ut den sensationella vändningen av Kerstin-mordet.
Och i en cell på Norrköpingsanstalten tar Olle Möller emot beskedet med ett dämpat glädjetjut.
Han sitter inne för mordet på Rut Lind. Än en gång dömd på lösa indicier. Nu är han äntligen fri från misstankarna om att ha mördat Kerstin Blom.
Nu hoppas han att rättvisa ska skipas också kring morden på Gerd Johansson och på Rut Lind. Att han äntligen ska rentvås.
Det blir inte riktigt så.
Hugo Färnström döms till livstids fängelse 14 maj 1965. Han har då genomgått en omfattande rättspsykiatrisk undersökning. I det utlåtandet finns inga förmildrande omständigheter: ”Färnström ter sig känslomässigt omogen och outvecklad, primitiv och barnsligt egocentrisk.
… Trots minnesbilder av brottet har han inte lyckats mobilisera starkare skuld-, ånger- eller självanklagelse utan i stället varit inställd på försvar”, skriver rättsöverläkaren Yngve Holmstedt. Hugo Färnström dör i januari 1986, veckan före sin 68-årsdag.

Han blir aldrig rättsligt prövad för mordet på Gerd Johansson 1939. Och när det berördes under förhören i Kerstin Blom-målet var det han själv som tog upp det, i svävande och svårtolkade ordalag.
Men i efterhand framstår allt starkare misstankar kring hans inblandning också i mordet på Gerd.
Han befann sig i närheten av den plats där Gerd försvann. I samma område i Vasastan där han många år senare skulle möta femåriga Kerstin Blom. Han hade tillgång till samma typ av bil som iakttogs vid försvinnandet. Han hade en blå overall, som flera vittnen uppgett.
Ägaren till den bil 21-årige Färnström disponerade hade såväl hund av blandrastyp, kaniner och boskap. Just de fynd av djurhår som ställde till så mycket huvudbry för utredarna, men där man till sist lyckades konstruera en förklaring och baxa in den i mönstret med Möller som gärningsman.
Polisen kunde också konstatera att Färnström vid minst ett tillfälle under senhösten 1939 varit vid Lötsjön, bara hundra meter från den plats där Gerds kropp hittades i början av december samma år.

Men någon djupare granskning av Färnström och mordet på Gerd görs aldrig av polisen. Om Olle Möller skulle frikännas för Gerdmordet skulle han ju knappast heller ha blivit dömd, eller ens misstänkt, för mordet på Rut Lind, så svaga, eller rent obefintliga, som vittnesuppgifter och tekniska bevis var. Det vore en ytterst obehaglig utveckling för många inom polis- och rättsväsendet.

Nej, Olle Möllers ansträngningar för resning och ett frikännande stupar gång på gång. Men han ger inte upp. Och stödet för hans krav blir allt starkare. Advokater, dottern och enstaka journalister har alltid stått vid hans sida och attackerat bristerna i utredningsarbetet.
Men nu växer också folkopinionens engagemang för Olle Möllers upprättelse. Allt fler tvivlar på att han är skyldig till något av morden han fällts för. Även inom poliskåren.
Efter de senaste decenniernas juridiska och journalistiska granskningar med avslöjanden av tidigare okänd dokumentation finns en allmän uppfattning att Olle Möller är ett offer. Oskyldigt dömd och med ett liv som helt raserades av ogrundade misstankar och domslut.
– Oavsett vad man har för åsikt i skuldfrågan går det inte att komma ifrån att rättsprocessen mot Olle Möller var okritiskt partisk och fatalt misskött, säger Per E. Samuelson.
Olle Möller friges 1970 och avlider efter en längre tids sjukdom 1983.
Mordoffrets bror: ”Sorgligt och hemskt”
Kerstin Bloms lillebror var nyss fyllda två år när Kerstin Blom försvann och hittades mördad i en resväska.

– Men jag hölls undan allt det där. Jag har inga minnen av Kerstin. Och vår mamma ville aldrig tala om henne, säger brodern, numera pensionerad.
Det var först många år efter mordet som hans 18 år äldre halvsyster berättade hela den fasansfulla familjehistorien.
– Men jag var rätt avtrubbad då. Jag hade ju ingen relation till Kerstin och inte till den tiden överhuvudtaget, fortsätter brodern.
Som vuxen har han förstås funderat en hel del på uppväxten och insett att mamman, som var ensamstående, måste ha haft det väldigt besvärligt.

Hon tog nog mycket stryk känslomässigt och psykiskt av det som hände. Och någon hjälp från vården eller samhället i stort var inte direkt tillgänglig på den tiden.
Mamman och minstingen flyttade omedelbart efter mordet till mormodern på en gård i den mellansvenska glesbygden. Där fick de ett eget hushåll.
Det var få grannar och i skolan var det ingen som kände till eller berörde det hemska som inträffat i Stockholm.

Det lunkade på. Jag trivdes på landet och med mormor, minns brodern.
Det var långt senare som han satte sig in i den tragedi han själv var en del av. De kusliga detaljerna. Misstankarna mot Olle Möller, och drevet denne utsattes för. Utredningen och gripandet av gärningsmannen Hugo Färnström, nio år efter mordet på Kerstin.

Han var då elva år.
– Jag kommer ihåg att mamma reste till Stockholm och satt med vid rättegångsförhandlingarna. Men jag fick inget veta. Jag var nog inte så intresserad. Informations- och medieutbudet var ju inte heller särskilt omfattande på den tiden. I alla fall inte där uppe i obygden.

Som tonåring förde brodern ett rätt stökigt liv. Men det är ingenting han tillskriver familjebakgrunden.
– Jag kom ifrån mamma, flyttade, skaffade jobb och familj.
– Min halvsyster och jag höll kontakten. Jag visste vad som hänt och vad vi gått igenom, men det var aldrig något som trängde in på djupet.
– Sorgligt och hemskt förstås, men jag har hållit det ifrån mig och kämpat på.
– Fast säkert har det legat där och malt. Så känner jag nu, när barnbarnen har börjat visa intresse för släkthistorien och vill tala om den.
Mot slutet av mammans liv återknöt de en viss kontakt. Men till några klarläggande och öppna samtal om mordet på lilla Kerstin nådde aldrig deras försoningsmöten. När brodern som pensionär ser tillbaka och analyserar familjelivet inser han att halvsystern haft stor betydelse för honom. Som föredöme. För stabilitet och trygghet.
Hon dog 2004, 70 år gammal.
– Det var hon som redde ut begreppen kring Kerstins brutala död för mig. Skingrade tabut och hemlighetsmakeriet. På ett varsamt sätt. Det är jag innerligt tacksam för.