KNIVEN – polis och yrkesmördare

Han kallades ”Kniven” och var både polis och yrkesmördare med fast taxa för sina blodiga tjänster. Han dömdes till döden men skonades efter ett ingripande av sin forne chef, polismästaren. Men livet skulle sluta i misär för den våldsamme mannen.

Per Mathias Johansson-Kniv var känd som ”Kniven”. Nästan bara den präst som en gång döpte illgärningsmannen från Delsbo i Hälsingland mindes hans riktiga namn.

Mamma Margit hade fyra barn med lika många karlar. Tre av barnen dog i späd ålder och bara hennes lille Per kunde växa upp till en stor och stark gosse.

Livet var fattigt i 1800-talets Sverige, och bland torpen i den djupa skogsbygden i Hälsingland rådde en laglöshet lika utbredd som den samtida Vilda Västern.

Det var så Kniven blev vuxen. Men det var inte brottets bana som först lockade honom. Tvärtom blev Kniven först polis.

Länskronofogde Pehr Söderman tampades med en omöjlig laglöshet i trakten under 1870-talet, och för att råda bot på misären valde han fjärdingsmän med hårda nypor. Ganska likt sheriffkollegorna på andra sidan Atlanten, alltså.

Kniven var 25 år gammal när Söderman klädde honom i uniform. Livet var bra vid denna tid. Han träffade den trevliga och skötsamma Gertrud Johansdotter, som kom från en bra familj. De skaffade sig ett litet hus utanför Delsbo och fick fem söta små barn som lekte bland stubbar och snår utanför hemmanet.

Men Knivens arbete var minst sagt besvärligt. Han skulle försöka bringa lag och ordning på en befolkning som var mer vild än tam. Hembrännare och lönnkrogar drällde det av.

Chefen Söderman var robust och bastant och tvekade inte att sätta efter illgärningsmän. Lagen kom före allt annat. Den unge fjärdingsmannen lade heller inte fingrarna emellan. En gång skulle duon slå till mot en spritdepå som låg gömd i en skogstjärn. När de rodde ut och skulle håva upp fångsten blev de beskjutna och måste gömma sig i vattnet undan hagelskurarna fram till nattkröken.

De båda hjälptes åt så gott de kunde, men snart skulle allt förändras. Pehr Söderman slutade sin tjänst för att läsa juridik i Uppsala och efterträddes av Albert Görvell. Det blev snart en rejäl skärmytsling mellan utbölingen och den trilske Kniven.

Så kom det sig så behändigt för Görvell att det en dag fattades två kronor. Misstankarna riktades mot Kniven och detta läckte ut bland invånarna, som hade en hel del otalt med den hårdföre fjärdingsmannen. Det kom in en hel del anonyma tips som ledde till att Kniven sparkades från sin tjänst.

Nu gick det snabbt utför. Ingen ville anställa en före detta polis, särskilt inte i en laglös socken där småförbrytelser ansågs vara en medborgerlig rättighet. När Gertrud 1887 gick bort hastigt efter sjukdom, kraschlandade Kniven mot en hård verklighet. Snart var han utblottad och tvingades utackordera sina fem barn.

Bitter och svårt misshandlad

av livets realiteter tog han till flaskan. I samma veva träffade han Anna Sköld, en känd tjuv som bedrev bordell och lönnkrog i hemmet. Kniven umgicks med hennes vänner och drogs med i stölder och småbrott. ”Ett första klassens patrask”, för att citera domstolens jurister vid detta tidevarv.

Det dröjde inte länge förrän Kniven erbjöds pengar för tyngre gärningar. I Norrväna, några kilometer nordväst om Delsbo, fanns en bonde som hette Jon Larsson. Det var en rå sälle som slog både sin fru Brita och sina kreatur. En natt fick hon nog, packade sina väskor och flyttade hem till handlaren Erik Persson.

Han var en för trakten lagom kriminell men ganska feg gestalt, så när Jon kom full till Eriks handelsbod för att hämta hem hustrun under hot blev han rädd. Erik drev själv lönnkrog och hade därigenom lärt känna Kniven ganska bra. Han hade hört att Kniven 1888 försökt skjuta ihjäl en polis vid namn Wennberg på Ljusnans is. Därför hoppades nu Erik att Kniven kunde slå ihjäl Jon, så att han fick ha Brita för sig själv.

Till en början vägrade Kniven, trots att handlaren lovade 100 kronor för besväret. Men sedan Erik ställt fram brännvin veknade hans själ. Kniven skickade bud efter Jon, med löfte om ett hejdundrande fylleslag. Platsen för kalaset var vid en enslig äng, nära ett mörkt skogsbryn.

Trots det märkliga valet av plats fattade inte lantbrukaren Jon misstankar om att det var något lurt i görningen. Väl där fick han ett par supar, sedan en snara runt halsen, för att slutligen hängas upp på en stolpe. Länsman avfärdade efteråt händelsen som självmord. Jon Larsson var knappast saknad. En fyllbult och slagskämpe av rang som bäst skaffades undan. Ingen led av hans frånfälle, säkert inte ens han själv, resonerade lagens män.

Detta var Knivens första mord och nu följde jobberbjudanden slag i slag. Stämningen i Delsbo vid denna tid var irriterad. Det fanns knappt en gård eller ett torp som inte hade någon oförrätt med någon annan, och Knivens tjänster välkomnades. Det var nu han satte sin fasta taxa för mord: ”75 för kärringar, men minst en hundralapp för en stor stark karl.”

Efter mordet på Jon hade också Brita blivit så imponerad av Kniven att hon satt en fot i baken på handelsmannen Erik Persson och packade sina saker för att flytta hem till Kniven. Han var i sin tur så smickrad över ett så förnämt fruntimmer att han gjorde slut med Anna Sköld.

Brita, som inte hade några egna barn, hade inget emot att ta hand om Knivens fem telningar, som nu slapp att arbeta som drängar och pigor runt om i socknen. Det blev en bra överenskommelse för dem båda. Men Knivens nya liv som kriminell pamp fordrade pengar. Han gjorde av med stora summor och det behövdes ett nytt mord för att fylla börsen.

Samtidigt rasade ett gräl mellan de båda bönderna Olof Ersson och Per Ersson. De var inte släkt, vilket man skulle kunna tro på efternamnen, men Ersson var ett vanligt namn i trakten vid denna tid.

Olof var våldsam och elak. Han slog sin stackars hustru Marta. Hon var inte heller en lugn natur, och så fort gubben var full klippte hon till med de tillhyggen som fanns i köket. Till slut tröttnade hon dock och besökte Per Ersson, som alltid haft ett gott öga till henne. Hon gick raka vägen in i sängkammaren och efter förrättat verk tog Per en yxa och gick på hembesök hos Olof.

Bonden sov lunchruset av sig i ladugården och hann inte försvara sig när yxan slog in i huvudsvålen. Men lantbrukare Ersson i Rössla var av segt virke. Han klarade sig. Så dagen efter fick Kniven, nu med ett par extra hundralappar i fickan, gå tillbaka med yxan och avsluta arbetet.

Hade det inte varit för Anna Sköld så hade kanske Knivens mördande fortsatt. Hon var bitter och svartsjuk och hotade med att ange honom. Detta skrämde slag på handlaren Erik Persson, som varit involverad i Knivens skumraskaffärer och som själv var rädd att dras med i fallet.

Han betalade Kniven 75 riksdaler för att lösa problemet.

Det fanns ingen annat råd än att göra slut på stackars Anna, vars liv bara varit fattigdom och lidande, resonerade Kniven. Han lurade ut henne på en båt i sjön, med löfte om att de skulle till Amerika. De kunde ro till Ljusdal och ta tåget vidare mot Göteborg och sedan en ångare. Han gav Anna sprit och när hon spydde ströp Kniven den arma kvinnan och slängde henne överbord.

Detta, det tredje mordet, skulle inte ge Kniven frid. Tvärtom var han olyckligare än någonsin och började fundera över bot och bättring. Han hade synts till hos godtemplarna i Ljusdal och ryktet om att han funderade på att ändra sina livsvanor spreds. Panikslagna över att Knivens självrannsakan skulle slå mot dem gick hans forna kumpaner till länsmannen Mårten Kjellander och angav honom för mordet på Jon Larsson.

Kniven anhölls den 11 oktober 1890 och sattes i kronohäktet i Hudiksvall. Han var ilsken och hämndlysten och erkände allt, men berättade också om sina kriminella vänners brott och deltagande. Det blev en faslig röra för tingsrätten att ta itu med. Men den 2 maj 1891 hade de kommit fram till ett domslut: Kniven fick stupstocken.

Han överfördes till Långholmens

fängelse i Stockholm i väntan på sin avrättning. Men hans gamle chef, Pehr Söderman, kom till undsättning och skrev till kung Oscar II. Brevet berättade att den arme fjärdingsmannen blivit utsatt för en komplott och tvingats in i ett liv av synd. Kungen fattade tycke för Kniven och lät honom leva. I oktober 1891 omvandlade Högsta domstolen domen till livstids fängelse.

I fängelset fann Kniven Kristus och blev djupt religiös. 1914 bestämde sig samhället för att Kniven hade gjort bot och bättring. När den forne yrkesmördaren släpptes ut i det fria fick han reda på att hans föräldrahem med dess tillhörande mark blivit värt pengar.

Han sålde rasket, började åter supa och dog av en leversjukdom sju år senare.