Offret hade krosskador i bakhuvudet och hade fått halsen avskuren. Det gick inte att ta miste på att mannen hade mördats. Nu var det bråttom, för landsfiskal Sigge Kirsten såg tydligt att kroppen legat i flera dagar – så mördaren hade fått ett långt försprång.

Johan dödades brutalt i skogen

Skymningen kom tidigare för varje dag så här i slutet av augusti. Sommaren var på väg att ta slut, men än dröjde sig värmen kvar.
På den ensliga skogsvägen mot Delary traskade 73-årige gårdfarihandlaren Johan Karlsson, som var närsynt, lomhörd och en aning halt, fram för att tigga till sig en natts logi hos någon gammal bekant.
Bakom sig drog han sin gamla vagn fullastad med tvålar, skosnören och annat som folk i bygderna kunde tänkas behöva.
Han hade levt hela sitt liv så här, kringresande på landets vägar. Han trivdes på luffen. Han var omtyckt av människorna där han drog fram. Han kom ofta med både nyheter och skvaller.
Han kallades ofta för ”Mormonen” eftersom hans syster i Amerika gift sig med en man ur den kyrkan. Efter ett av hennes få besök i Sverige många år tidigare hade Johan Karlsson blivit så tagen av den religionen att han gärna predikade dess evangelium för alla han stötte ihop med längs vägarna.
Han hade aldrig råkat ut för något ont under alla år men nu, på ålderns höst, sov han helst inomhus. Så han bör ha gått i rask takt för att hinna fram innan skymningen.
Den 6 september var en äldre dam ute och plockade bär när hon plötsligt kände en fruktansvärd stank från ett buskage ungefär 15 meter från stigen i ett risigt snår. Stanken till trots gick hon ändå närmare, vek undan några grenar och där i mossan såg hon två fötter sticka upp. Hon vände sig för att snabbt gå därifrån och mötte genast en bekant man på skogsstigen, även han ute för att plocka bär.
De hade hittat Johan Karlssons döda kropp.
Tillsammans larmade de polisen.
Brutalt dåd
Kort därefter var landsfiskal Sigge Kirsten på brottsplatsen. Han lutade sig över den döda kroppen, höll näsduken över munnen. Han kunde genast konstatera att den döde var mannen som kallades för ”Mormonen”.
Det gick inte att ta miste på att mannen hade mördats, eftersom kroppen hade krosskador i bakhuvudet och hade fått halsen avskuren.
Sigge Kirstens tankar vandrade osökt tillbaka i tiden, sex år för att vara exakt. Han drog sig till minnes ett olöst fall i Grimslöv ett par mil därifrån, där den äldre kvinnliga lanthandlaren Anna Lang hade slagits ihjäl med en hammare och rånats på 600 kronor.
Gärningsmannen var fortfarande på fri fot.
Johan ”Mormonen” Karlsson hade varit en av dem som suttit häktade den gången. Och även om i stort sett ingen trodde att Johan Karlsson kunde slå ihjäl någon så hade det legat som ett töcken över hans person under alla dessa år.
Kanske kunde det här mordet ha ett samband med mordet i Grimslöv, tänkte Sigge Kirsten.
Dagen efter, den 7 september 1931, hade en ung journalist på Växjöbladet, Vilhelm Moberg, skrivit ett par helsidor om mordet. Det visade sig att det unga stjärnskottet satt inne med heta uppgifter från polisens allra innersta rum.
Hur det läckt ut hade Sigge Kirsten inte en aning om – och det irriterade honom. Landsfiskalen och hans män tog i stort sett in varenda resande, dagdrivare och gårdfarihandlare på förhör, men Sigge Kirsten insåg snabbt att mordet på Johan Karlsson gick djupare än så, men det fanns inte mycket att gå på.
Fallets enda spår var Karlssons sönderskurna kläder. Det var allmänt känt att han sydde in sina pengar i fodret. Därför var det inte långsökt att föreställa sig att gärningspersonen kom från trakterna.
Sigge Kirsten vände sig till de centrala myndigheterna och snart anlände den erfarne mordutredaren Sven Dahlqvist från Stockholm. De båda männen tog sig därefter an fallet tillsammans och gav sig ut i gårdarna för att förhöra potentiella vittnen.
Blodig man
Snart fick de veta att sista gången Johan Karlsson synts till var i Älmhult den 26 augusti. Han hade då sagt att han skulle bege sig till Delary för att sova.
Polisen konstaterade därför att Johan Karlsson med största sannolikhet mött sin baneman längs med vägen. Denne hade med största sannolikhet legat i bakhåll.
De fick in ett hett tips från en olyckligt kär dräng som vandrat runt i skogarna den aktuella dagen. Han hade sett en ambulerande sillhandlare, med ett dunkelt förflutet, blodig i skogen den dagen. Ett annat vittne berättade att han sålt en motorcykel till sillhandlaren för 500 kronor, vilket var mer pengar än sillhandlaren någonsin tidigare haft.
Efter några dagars sökande hittade polisen denne sillhandlare utanför Markaryd och han fördes till Älmhult för förhör. Precis som man räknat med blånekade han till alla anklagelser. Han hade känt Johan Karlsson och han hade ingen anledning att slå ihjäl en gammal vän. Sillhandlaren hamnade visserligen ofta i trubbel, men det var tveksamt om han var en mördare. De 500 kronorna, för vilka han köpt motorcykeln, hade han däremot svårt att förklara. Och som en blixt från klar himmel kom plötsligt ett vattentätt alibi.
Sillhandlaren kunde inte ha varit i skogen dagen då mordet ägde rum eftersom han genomfört ett rejält bondfångeri som försatt honom bakom lås och bom. Dessutom började drängen bli osäker på vilket datum som han sett sillhandlaren i skogen.
Mördaren var fortfarande kvar där ute.
Nya upplysningar
Hösten närmade sig. September blev till oktober. Utredningen gick på sparlåga. Polisen hade varken spår eller vittnen. Mordutredaren Sven Dahlqvist stannade kvar, ovillig att resa någonstans medan mördaren gick lös, även om hans chefer i huvudstaden ryckte i honom för andra fall.
I slutet av oktober företog han en egen resa runt om i bygderna för att höra sig för om det kunde finnas några upplysningar som ortspolisen missat. Han gick från gård till hus, mellan de fattiga stugorna. Han möttes av människor som alla var förfärade över vad som hänt, men ingen hade sett något.
Inte förrän han på eftermiddagen den 30 oktober kom hem till slaktaren i Delary, som stod ute på tunet och flådde en ko, fick han några upplysningar. Slaktaren, en godmodig person, berättade att Kniva-Kalle i slutet av augusti kommit förbi för att slipa hans knivar. Det var alltid välkommet hos slaktaren, men den här gången hade Kalle varit lite disträ och skämt hans bästa kniv. Slaktaren hade köpt en ny kniv av Kniva-Kalle.
Sven Dahlqvist ville då gärna titta på den nya kniven. Slaktaren gick och hämtade kniven. Efter att mordutredaren tittat på kniven bad han att få köpa den.
– Tror du Kniva-Kalle är så dum att han säljer mordvapnet samma dag? ropade slaktaren efter Dahlqvist när han lämnade gården.
Konstigare saker hade hänt, tänkte Sven Dahlqvist.
Och så snart han var tillbaka på polisstationen ringde han till rättsläkaren i Lund.
Efterlystes i radio
Rättsläkaren jämförde kniven med såret på offrets hals. Det visade sig att kniven stämde perfekt. Dagen efter kunde journalisten Vilhelm Moberg berätta för läsarna att polisen hade fått upp ett hett spår i mördarjakten. Att det var Kniva-Kalle, eller Karl Persson-Hård som han egentligen hette, en föräldralös kriminell landstrykare från skånska Förslöv, som eftersöktes nämnde dock inte Moberg.
Polisen letade efter honom i hela södra Småland och in i de skånska Göingeskogarna. När polisen frågade runt verkade det som om Kniva-Kalle gått under jorden. Ingen hade sett till honom den här hösten. Det i sig var egentligen inget ovanligt. Kniva-Kalle rörde sig över stora områden och kunde dyka upp någon gång vartannat år med sin ambulerande slipmaskin för att sedan försvinna igen.
Då fick Sven Dahlqvist en lysande idé. De tog hjälp av det nya radiomediet för att skicka ut en efterlysning. Kniva-Kalle var en känd person, så det kunde gå.
Sedan kunde polisen bara vänta.
Efter en vecka började hoppet om att det skulle komma några tips att försvinna. Då hörde två vägarbetare i Tönnersjö, en bit från Halmstad, av sig och berättade att Kniva-Kalle precis passerat deras bygge.
Den enda lediga polisen i närheten fanns i Skåne och var en landsfiskal utan bil. Han kopplades genast in i jakten på mördaren. Han fick lifta med drickabilen, som hjälpte till i spaningarna genom att köra runt polismannen kring Tönnersjö.
Plötsligt fick de syn på Kniva-Kalle, som strök runt kring en bondgård. Samtidigt kom de båda vägarbetarna springande och pekade mot Kalle, som greps av landsfiskalen.
Kniva-Kalle bad om att få uträtta sina behov innan de körde mot häktet. Uppe på kullen låg en gård med ett dass. Två män ställde sig utanför för att vakta.
Efteråt klättrade Karl Persson-Hård upp på bilens flak och tog plats bland alla buteljer. Samtidigt gav polisen bonden strikta order om att undersöka avskrädet noga så att Kniva-Kalle inte gömt något där.
Erkände mord
När bilen sent på kvällen kom fram till häktet visade det sig att väggen rasat in, och muraren blixtinkallades innan fången kunde låsas in.
Poliserna Dahlqvist och Kirsten fick besked om att den misstänkte satt bakom lås och bom och förberedde förhöret med honom. Precis som väntat nekade Karl Persson-Hård till anklagelserna och han var van vid hårda nypor.
Bonden utanför Tönnersjö, vars dass Kniva-Kalle besökt, ringde polisen.
På dasset hade han hittat några nycklar som han inte kände igen. Polisen hämtade nycklarna och åkte runt i en vid båge kring Johan Karlssons vanliga resvägar.
Det tog dem bland annat till ett ålderdomshem i Oskarström där Johan Karlsson brukade övernatta, och där kunde vaktmästaren genast peka ut en sjömanskista till vilken nycklarna gick.
Ställd inför detta erkände Kniva-Kalle mordet. Han påstod att Johan Karlsson kastat okvädingsord mot honom så att han tappat humöret.
Däremot nekade han till mordet på Anna Lang sex år tidigare.
Det som troddes bli en enkel rättegång slutade i en sällan skådad cirkus där Kniva-Kalle först tog tillbaka erkännandet, sedan plötsligt erkände mordet på Anna Lang och till slut förnekade allt inför den överfulla rättssalen av gamla kunder och bekanta.
Karl Persson-Hård dömdes till slut till livstids fängelse för mordet på Johan Karlsson.
Han avtjänade sitt straff på Långholmen.
Efter åtta år flyttades han till ett mentalsjukhus. Där dog han 1945, 67 år gammal.

Lämna ett svar