Polismannen som blev massmördare

TORE HEDIN HÄMNADES PÅ FLICKVÄNNEN SOM SA NEJ
Han misshandlade sin fästmö.
Och fick sparken från jobbet som polis.
Det blev för mycket för Tore Hedin, han tog sin hämnd.
När gryningen kom hade massmördaren tio människoliv på sitt samvete.

Bilen stod lite slarvigt parkerad nere vid sjökanten. Dörrarna var upplåsta och där inne låg ett papper, ett brev.
Det var ett långt avskedsbrev och en bekännelse över alla de brott den 25-årige före detta fjärdingsmannen Tore Hedin hade begått. Ett brev som innehöll den välkända frasen, ”…om ni vill gissa en gåta så leta i det våta.”
Där ute på den lugna Bosarpssjön, knappt två mil norr om Hörby mitt i Skåne, guppade en eka.
Det var inte svårt att veta var Hedin befann sig. När polisen bärgade hans kropp var den klädd i full polismundering.
Hurvamorden i augusti 1952 blev riksbekanta i samband med en tv-serie på 80-talet där skådespelaren Ernst-Hugo Järegård spelade den hemske mördaren.
TORE HEDIN FÖDDES den 7 januari 1927 i Stora Harrie utanför Kävlinge i västra Skåne. Han växte upp hemma hos sina föräldrar, Per och Hulda Hedin.
Han ville bli polis redan som liten, men hans uppträdande tydde på något annat. Som 16-åring började han sin brottsliga bana. Han bröt sig in i Gustavshills bryggeri där man i ett utrymme förvarade hö.
Tore Hedin visste att hans föräldrar behövde mat till hästarna på gården så han tog vad han behövde.
För att dölja inbrottet tände han sedan eld på bryggeriet som brann ner till grunden.
Han avslöjades aldrig och det gjorde han inte heller när han som 19-åring stal en motorcykel och körde runt med den i Skåne under en tid.
Att uppgifterna blev kända beror på det avskedsbrev som Hedin skrev i samband med Hurvamorden.
1950 började Hedin en grundutbildning till underbefäl på regementet A3 i Kristianstad. Hedin betraktades som flitig och trevlig och han var uppskattad, samtidigt som han sågs som en udda figur.
Utbildningen gick dock bra och efter examen fick Hedin jobb som fjärdingsman.
ETT AV DE första större fallen han var med och utredde gällde mordet på den 32-årige kvarnägaren Allan Nilsson i Tjörnarp utanför Hässleholm i november 1951.
Ett mord som han själv hade utfört. Nilsson och Hedin hade spelat kort till långt fram på natten hemma i kvarnägarens bostad. Hedin såg då att Nilsson hade gott om pengar undanstoppade.
Så i ett obevakat ögonblick överföll han kvarnägaren, slog ihjäl honom och stal hans pengar. Därefter satte han eld på huset för att dölja spåren.
Bytet blev totalt 4 369 kronor och för de pengarna köpte Hedin en bil, en ljusgrå Peugeot.
Han var sedan också med i utredningen kring mordet. Bland annat höll han förhör med vittnen.
Han blev också lite av talesman inför tidningsfolket som samlats för att bevaka det fruktansvärda mordet.
– Jag vet ingenting och får ingenting säga, sa han till Expressen reporter.
– Men ni kan ju tala med Nilssons gamle far. Han står där borta och han gråter, men ni kan ju alltid försöka.
Polisen hittade aldrig den skyldige utan det var återigen Hedin själv som avslöjade sig själv i självmordsbrevet.
TREVLIG, MEN UDDA, var omdömet Hedin fått under sin utbildning. Och det var den trevliga sidan han visade upp när han träffade Ulla Östberg, 24.
De förlovade sig ganska snart och Tore Hedin var både lycklig och stolt över sin fästmö. Men det var inte alltid det stämde mellan dem.
Och när den första förälskelsen lagt sig visade Hedin upp sin sämre sida. De blev osams och han slog henne, misshandlade henne rejält. Hon gick till polisen och anmälde honom.
När polischefen fick veta var Hedin gjort mot sin fästmö blev det omedelbart konsekvenser. Hedin blev uppsagd som fjärdingsman. Han förlorade jobbet han var så stolt över.
I samma veva bröt Ulla Östberg förlovningen. Det blev för mycket för den oberäknelige Hedin.
På torsdagskvällen den 21 augusti lade han upp sin bisarra plan för hur han skulle hämnas det som drabbat honom.
I avskedsbrevet, som förmodligen är skrivet när han sitter i bilen nere vid sjön, efter att ha genomfört de många morden, skriver han:
”Anledningen är att jag blivit bedragen av den tös som betytt allt för mig här i livet. Hon har handlat svekfullt mot mig och det lönar jag så här.”
Sedan berättar han med stor noggrannhet om vad som hänt.
Han satte sig i sin ljusgrå Renault och körde i väg, först till föräldrahemmet i Kvärlöv där mamman och pappan låg och sov.
Han slog ihjäl båda två med en yxa medan de låg i sina sängar. Sedan tände han eld på huset. Han ville inte att de skulle leva vidare efter det han var på väg att göra under natten.
Klockan var över midnatt och det hade blivit fredagen den 22 augusti när Tore Hedin fortsatte i sin bil och målet var ålderdomshemmet i Hurva där Ulla Östman jobbade.
Ålderdomshemmet var låst, men det var inga problem för Hedin. Han klättrade up via en altan och tog sig in i huset. Medan han letade efter sin ex-fästmö stötte han på ålderdomshemmets föreståndarinna. Hon försökte hindra honom med blev ihjälslagen, också hon med en yxa.
Ulla Östman drabbades av samma öde i sitt eget rum.
DET SKULLE HA kunnat sluta där, men Hedin var inte färdig. Han hade med sig bensin och hällde ut det runt huset.
Sedan tände han på och körde därifrån. Han hörde aldrig skriken från åldringarna som var fast i det brinnande infernot. Fem av dem dog i branden.
Hedin själv körde norrut. Han visste exakt vart han skulle, till Bosarpssjön nära Nävlinge. Där satt han kvar i bilen och skrev brevet som han lade på sätet och för att det skulle ligga kvar placerade han två stora rökta korvar på brevet.
I bilen stod också en 20-liters dunk med bensin, den han använt när han anlade bränderna hos föräldrarna och vid ålderdomshemmet.
När allt var klart gick han ner till strandkanten och gjorde loss ekan som låg där. Han hade redan placerat tyngder i båten som han under vägen ut på sjön fäste på sig själv.
Och där ute välte han sig själv över relingen och ner i det svarta vattnet.
Klockan, som han hade på sin vänstra arm, stannade efter en kort stund i vattnet. När polisen bärgade kroppen konstaterade man att den hade stannat på 04:06.
Strax innan hade han skrivit de sista raderna i avskedsbrevet: ”Nå, nu är klockan 04:00 den 22 augusti 1952 och nu slutar jag denna min sorgliga levnad i hopp att bli förstådd och förlåten av dom som kan och har möjlighet. Glad, lugn och sansad går jag i döden, ty nu är allt uppfyllt.”