Svenska polisen blev yrkesmördare

FICK 100 KRONOR FÖR FÖRSTA MORDET STRÖP HUSHÅLLERSKA MED SNARA
Fjärdingsmannen som blev yrkesmördare. Ett märkligt bortglömt fall i den svenska kriminalhistorien. Från det laglösa Hälsingland under slutet av 1800-talet.
Per Mathias Johansson-Knif slog ihjäl två män och en kvinna – mot betalning.
Hundra kronor för första mordet. 500 kronor för det andra och 650 för det tredje.
Hans brottsregister var digrare än så och slutade i dödscellen.
Ändå började allt så bra …

Per Mathias var oäkta barn till torpardottern Knif-Margta Ersdotter i Bjuråker, norr om Delsbo. En välartad gosse, trots de fattiga, hårda och stundtals lösaktiga omständigheterna i hemmet.
Sprit och kriminalitet präglade bygden, ja i stort sett hela Hälsingland, vid den här tiden.
Men Per Mathias kämpade på i folkskolan, konfirmerade sig och började arbeta som kolardräng. Senare som sågverksarbetare. Skötsam och sparsam.
Han hade till och med en rejäl slant på bankboken när han gifte sig med en rekorderlig bondflicka, Gertrud Johansdotter.
I det farliga vilda västernlandskapet, som styrdes av ligister, våldsmän och stråtrövare framstod Per Mathias som alldeles särskilt präktig och pålitlig. Länsman Pehr Söderman behövde ständigt nya nitiska och orädda polismän i Delsbotrakten för att hjälpligt hålla drägget och laglösheten stången.
Han värvade Per Mathias, som utan någon utbildning blev fjärdingsman, dåtidens fotpoliser, vid 25 års ålder.
Livet tog en helt annan vändning för honom och hela hans familj. Per Mathias och Gertrud fick tillsammans fem barn.
Eftersom bygden dominerades av kriminella utsattes poliskåren för ständiga trakasserier och attacker. De som var laglydiga höll sig undan. Ingen såg något, ingen vågade vittna.
Repressalierna för angiveri var oftast döden. Ytterst få mord klarades upp.
Per Mathias utsattes för mordförsök. Han överfölls med kniv. Han besköts. Bostaden hemsöktes och vandaliserades. Flera gånger stacks den i brand. Fönsterrutorna krossades ständigt. Hustrun vädjade till honom att sluta som polis och söka sig ett tryggare jobb.
Efter en skärmytsling med den nye länsmannen, Albert Gawell, blev det så.
Per Mathias var nu 30 år och tog jobb som dräng på storgårdarna. Tillsammans med hustrun drev han det egna torparbruket och hittade med sin flit och duglighet en del andra ströjobb. Bland annat som smidesarbetare.
Nu blev han välkomnad och påhejad av sina gamla kriminella antagonister från polistiden. Och han lockades med än det ena än det andra erbjudandet om lönsamma affärer. Allt olagligt – stölder, rån, smuggling, spritbränning, spritförsäljning på lönnkrogar.
Familjen hade det knapert, men Per Mathias stod emot frestelserna.
Gertrud var driftig och positiv.
Hon var hans stora tillitsfulla stöd. Hon fick det hela att gå runt.
Så dog hon plötsligt i sjukdom 1887. Kärleken mellan makarna var djup, deras ömhet och ömsesidiga respekt för varandra var ett udda inslag bland befolkningen i den råbarkade vildmarkskulturen där svek, otrohet, slag, våld och mängder av sprit hörde till hemmets vardag, på villkor som oftast dikterades av mannen.
I den sorg och det armod som följde knöt Per Mathias allt närmare kontakter med tjuvar, plundrare och ligister. Utvecklingen mot katastrofen skyndades på av att han anställde en lösdriverska till hushållerska. Den illa beryktade Anna Sköld var 40 år och straffad för stöld och hembränning.
Per Mathias Johansson Knif, som nu bara kallades ”Kniven” i sina nya umgängeskretsar, tappade helt fotfästet. Den av Gertrud så välskötta torpargården såldes på auktion. Barnen ackorderades ut. Den lilla stuga han kommit över tillsammans med hushållerskan förvandlades snabbt till ett illegalt utskänkningsställe av hembränd sprit med öppettider dygnet runt.
Det hade gått ett par år sedan Gertruds död. Barnen hade Per Mathias ”Kniven” inte längre mycket kontakt med. Han hade slagit sig på inbrott, sprittillverkning och en del annat småkriminellt. Nu hade han tillfälligt jobb på den durkdrivna godsägaren, handelsmannen och lönnkrögaren Erik Perssons gård.
Denne låg i en infekterad fejd med sin granne, Jon Larsson, en sällsynt osympatisk och hänsynslös typ, även med den tidens Delsbomått mätt. ”Suput, slagskämpe, hustruplågare, mordbrännare”, var några allmänna omdömen.
Konflikten trappades upp dramatiskt när Erik Persson tog hand om Jon Larssons hustru, Brita Johansdotter.
Brita flydde hemmet när hon inte längre stod ut med maken Jons vredesutbrott och misshandel. Några barn hade paret inte. Hon måste bort från hustyrannen och sökte sig till grannen Erik Persson, några kilometer därifrån. Han verkade redig och hade ordning på pengarna.
Erik Persson, som var singel, anställde omedelbart den vackra unga kvinnan som hushållerska. Att hon även gjorde tjänst i hans sovrum var helt i sin ordning, enligt dem båda.
Men Jon Larsson var rasande. Han söp och slogs mer än vanligt och berättade för alla att han nu skulle skjuta Erik Persson.
Han var kapabel till det, ansåg man i bygden och följde nyfiket fortsättningen på dramat.
Erik Persson var bekymrad och trängd. Han ville behålla sin hushållerska och bli kvitt den hotfulle bärsärken till granne.
Det var då han kom ut till ”Kniven” på stengärdet med en flaska brännvin och började prata affärer.
– Du får 100 riksdaler om du har ihjäl honom, sa Erik Persson, som visste att ”Kniven” hade ont om pengar och att han numera inte var så noga med vad som var rätt och fel, rent juridiskt.
– Aldrig i livet, sa ”Kniven”. Det är väl en sak att stjäla hö och sälja brännvin. Men att ha ihjäl nån, nä.
Men Erik Persson gav inte upp. Han trugade med rikliga mängder brännvin och uppmanade honom att supa tillsammans med arbetskamraten Erik Claesson, som också fick ledigt.
Samma visa dag efter dag. Till sist hade ”Kniven” och kamraten utarbetat en plan, mest på skoj. De skulle dela på blodspengarna och fantiserade om allt de kunde få för den stora summan, cirka 7 000 kronor i dagens penningvärde.
På nätterna turades Claesson, ”Kniven” och godsägaren om att sitta vakt. De var beredda på att Jon Larsson när som helst skulle komma och sätta sina mordiska planer i verket.
Till slut bestämde sig ”Kniven” för att slå till. Han lät arbetskamraten Claesson bjuda in Jon till supagille på en insynsskyddad äng mellan ägorna. Där hade ”Kniven” ett förråd med brännvin. Han hade också förberett med rep.
Jon Larsson var inte nödbedd när det gällde sprit. De tre satte i gång att dricka. Jon var redigt berusad när ”Kniven” smög i väg för att hämta repet, som han redan knutit till en snara.
När han bakifrån kastade den över det intet ont anande offret blev arbetskamraten Claesson nervös och sprang hem. ”Kniven” fick själv dra åt och hålla fast tills mordet var fullbordat. Sedan släpade han kroppen till en gärdesgård, där han lyckades resa den mot en stör i vilken han fäste ena ändan av repet. Den andra var fortfarande virad runt Jon Larssons hals.
”Kniven” lämnade en av tomflaskorna vid liket och gick därifrån. Två dygn senare hittades kroppen. Och precis som ”Kniven” anat avskrev länsman dödsfallet som självmord. Ett rent rutinärende. Byborna förstod ungefär vad som hänt, men sa förstås inget. De var lättade att marodören var borta.
Det var också änkan Brita Johansdotter. Hon hade dessutom efterhand blivit förtjust i husbondens nya dräng, numera hennes makes mördare. Hon bad honom flytta in i sitt lilla hus på Erik Perssons gård. Och erbjöd sig att bli både hushållerska och älskarinna åt ”Kniven”.
Det godtogs av godsägare Persson och ”Kniven” lämnade den till kyffe maskerade lönnkrogen som han delat med hushållerskan Anna Sköld.
Mordlönen på 100 riksdaler betalades ut av Erik Persson, men den utlovade delningen med kompanjonen Claesson, som sprang och gömde sig, stannade vid att ”Kniven” gav honom 8 kronor och 50 öre.
Livet fortsatte präglas av lagöverträdelser – inbrott, tjuvskytte, lönnbränneri. ”Kniven” deltog som en av de mer aktiva i de olika ligorna som härjade i landskapet.
Vid ett tillfälle hade han skadeskjutit och så när dödat en fjärdingsman. Det var när han jagades i skogen efter en av myndigheternas sällsynta razzior mot lönnkrogarna.
Polismannen träffades i buken av ”Knivens” gevärssalva och svävade länge mellan liv och död.
Ryktena gick om ”Knivens” bravader och kort efter sitt betalmord lejdes han på nytt.
Också denna gång var bakgrunden svartsjuka, hämnd, kvinnomisshandel och en extremt hänsynslös man. Den skräckinjagande bonden Olof Ersson skulle tas av daga.
Mannen plågade inte bara sin hustru, utan också hennes föräldrar och hela grannskapet. Alla visste att han hade mord på sitt samvete, men klarat sig undan med den vanliga länsmannamotiveringen – ”i brist på bevis och vittnen”.
Nu förhandlade ”Kniven” om priset och fick upp summan till hela 500 kronor. Efter en kanna hembränt var han övertygad om sin missions stora betydelse för bygden, och mänskligheten.
Han smög sig på den förhatlige Olof Ersson när denne sov ruset av sig i ladugården, vilket var en daglig rutin på gården.
”Kniven” struntade i geväret han utrustats med och högg Ersson i bröstet med sin slidkniv. Sex kraftiga, djupa stick så var det livet över. Offret vaknade inte ens till.
Strax efter var det dags för tredje morduppdraget. Nu var det hans gamla hushållerska Anna Sköld som jäklats och utpressat ett par lönnkrögare. Hon skulle anmäla dem för grov brottslighet och anstiftan till mord.
Hon ville dessutom ta tillbaka sin sängplats bredvid ”Kniven”, som nu trivdes utmärkt med änkan till sitt första mordoffer, Brita Johansdotter.
Den här gången var ”Kniven” inte så svår att övertala när lönnkrögarna ville leja honom för att undanröja problemet Anna Sköld.
Han pressade upp priset till 650 kronor och lurade med sig Anna ut på sjön under förespegling att de tillsammans skulle emigrera till Amerika, vilket Anna drömt om sedan barndomen.
Först skulle de ro till Ljusdal och järnvägsstationen. Anna var redan kraftigt berusad. Ett lätt byte för ”Kniven” när han la snaran runt hennes hals och ströp henne. En kumpan och hjälproddare i båten tittade bort medan ”Kniven” vräkte den döda kroppen överbord, höll i armarna tills kläderna blivit genomblöta och släppte sedan taget.
Nu följde en tid av förvandling för den fruktade banditen och mördaren. ”Kniven” drabbades av någon sorts ånger och samvetsnöd. Han sjönk ihop, blev tystlåten och drog sig undan.
När han till och med tackade nej till brännvin blev omgivningen oroad och misstänksam. Och när han sågs uppsöka Godtemplarordens högkvarter i Delsbo bestämde man sig för att agera.
”Kniven” var inte längre att lita på. Han kunde ange allihop och få dem inburade. Bäst att ”mota Olle i grind”.
Ligacheferna pratade ihop sig. Två skurkar, samt den enes hustru, utsågs att kontakta prästen och berätta att de inte längre kunde bära på hemligheten att ”Kniven” mördat Jon Larsson. Denne hade alls inte begått självmord. De hade med egna ögon bevittnat det fasansfulla dådet och undrade nu om prästen ville ge länsman en vink om hur det verkligen gått till.
Ligacheferna gnuggade händerna. Det här var mycket mer förtroendeingivande än om de själva klampat in på polisstationen.
Länsman inledde omedelbart en utredning och hämtade in ”Kniven” till förhör. Denne ilsknade till över ligakumpanernas lumpna svek och började berätta sin sanning. Det blev en kriminell soppa utan like med falska angiverier, anstiftan till mord och en provkarta på all den brutala brottslighet som gömdes i hälsingeskogarna.
Totalt åtalades 23 män och kvinnor, samtliga ökända för sitt kriminella leverne. Nu blottlades allt inför öppen ridå. Intresset för rättegången var enorm. Tidningarna tryckte extraupplagor och utanför domstolen i Hudiksvall ringlade köerna.
”Kniven” tog på sig sin del av ansvaret, men drog med andra ligamedlemmar i fallet. Inte minst de som lejt honom för de olika morden.
Samtliga dömdes men straffen varierade. Böter och fängelse mellan 14 månader och fem år. Brottsrubriceringarna svängde mellan hembränning, olovlig spritförsäljning, stöld, bedrägeri, mened, vållande av kroppsskada, konkursbrott. Och mord.
Det senare gällde bara ”Kniven”. Han dömdes till döden, men benådades i sista stund 14 oktober 1892. Bland annat på grund av en skrivelse från Pehr Söderman, den länsman som en gång anställde Per Mathias Johansson Knif som polis.
Han vitsordade ”att Johansson, som fjärdingsman ådagalagt ett värdigt, ärligt och i allo berömvärt uppförande”.
”Kniven” tillbringade sedan 25 år i fängelse, på Långholmen och centralfängelset i Malmö. Han uppförde sig exemplariskt, blev djupt religiös och uppskattades stort för sin yrkesskicklighet i smedjan, där han under många år var förman.
Han benådades den 17 maj 1917 och återvände med 2 000 kronor i flitpengar till Delsbo, där han levde ett lugnt och tillbakadraget liv i ytterligare sju år.
”Kniven” dog 1924 i en ålder av 69 år.