Avrättningsmetod: Del 3

Malin Matsdotter brändes på bål på Hötorget

HISTORIENS GRYMMASTE AVRÄTTNINGSMETODER: STENING OCH DELNING I TVÅ HALVOR

Människans grymhet att hitta på och praktisera olika straff tycks gränslös.
Malin Matsdotter brändes på bål, John Gilbert Graham gasades ihjäl, kungamördaren Jacob Johan Anckarström halshöggs och tömdes på inälvor.
Här är några exempel på dödsdomar och avrättningsmetoder som använts genom historien.

Malin Matsdotter, född 1613, är en av få i Sverige som bränts levande på bål. Det vanligaste var att de dömda först halshöggs och sedan fästes upp vid bålet.
Malin anklagades för häxeri. Huvudvittnet var en av hennes egna döttrar, Anna, som tidigare också fått pappan avrättad för tidelag med en ko.
Anna visade sig lida av vanvett och hallucinationer, i total avsaknad av kontakt med verkligheten. Men detta togs snarast som ytterligare bevis på mamman Malins trolldom och kontakt med Satan. Dottern hade ju själv tvingats med till Blåkulla och sett mamman idka samlag med Satan. Flera barn hade hon också rövat med sig. Så klart flickan var förvirrad och uppträdde konstigt efter sådana hemska upplevelser, menade både expertis och allmänhet.
Malin Matsdotter var en barsk kvinna som avfärdade beskyllningarna som trams och befängda fantasier från en sjuk dotter och en förvriden pöbel. Hon ansågs så hårdnackad att hon skulle brännas levande – ”som en försmak av helvetets pina efter att ha förfört så många själar till Satan”, menade Mäster Carolinus i Kungliga Commissohrialrätten och fick med sig de övriga ledamöterna, varav de flesta var kyrkliga företrädare.
Den 5 augusti 1676 fördes Malin fram till bålet på Hötorget i Stockholm. Det var precis i slutet av den värsta, hysteriska häxjakten i Sverige, ”Det stora oväsendet”, som pågick mellan 1668 och 1676.
Någon hade föreslagit att hon först skulle brännas med glödgade järn, för att mildra plågorna på bålet. Det vann inget gehör.
Däremot fästes av barmhärtighet en påse krut runt hennes hals – ”för att döden skulle komma snabbare.”
Ett vittne beskrev att häxan stod i lågorna med ”onaturlig frimodighet” och utan att skrika. Det sågs som ännu ett tecken på hennes skuld, eftersom det var allmänt känt att häxor inte kunde känna smärta.
I Sverige brändes cirka 400 kvinnor som häxor. I hela den kristna världen finns över 30 000 dokumenterade fall. Sannolikt betydligt fler.