Den 23 augusti 1973 blev fyra personer tagna som gisslan av en bankrånare i Kreditbanken på Norrmalmstorg i Stockholm. Dramat pågick i fem dagar och fick stor uppmärksamhet i media.
Rånaren, Janne Olsson, var en fånge på permission. Han var beväpnad med en kpist och dynamit och avlossade en skottsalva ut i banken. Tre kvinnor och en man togs som gisslan.
Efter att ha hotat att döda gisslan krävde Olsson att den beryktade brottslingen Clark Olofsson skulle föras till banken. Olofsson släpptes in i banken och ytterligare en banktjänsteman togs som gisslan.
Rånarna och gisslan barrikaderade sig i bankens valv. Polisen lyckades smyga in i banken och stänga dörren till valvet. Den 26 augusti borrade polisen hål i taket till valvet och släppte in gas. Rånarna och gisslan gav upp och överlämnade sig till polisen.
Norrmalmstorgsdramat hade stor betydelse för Sverige. Det ledde till att polisen ändrade sina taktiker i gisslandrama, och det bidrog också till att begreppet Stockholmssyndromet myntades.
Stockholmssyndromet är ett psykologiskt fenomen som kan uppstå i en hotsituation. Det innebär att gisslan börjar sympatisera med gärningsmannen och försvarar dennes agerande.
I Norrmalmstorgsdramat fanns det flera exempel på Stockholmssyndromet. Kristin Enmark, en av gisslan, tog Janne Olsson i försvar när hon talade i telefon med Olof Palme. Hon hävdade att det var polisen som hade börjat skjuta och att Olsson bara hade försvarat sig.
En annan exempel på Stockholmssyndromet är att gisslan vägrade komma ut ur bankvalvet innan rånarna gått ut. De var rädda för att polisen skulle misshandla eller skjuta dem.
Norrmalmstorgsdramat är ett fascinerande och tragiskt händelseförlopp som fortfarande är aktuellt idag. Det är en påminnelse om hur psykologiska mekanismer kan påverka vårt beteende i extrema situationer.
De mer seglivade ryktena och spekulationerna efter Norrmalmstorgsdramat har dock varit att:
En eller flera av kvinnorna skulle ha utsatts för något slags övergrepp då de skrikit panikartat i samband med att polisen borrade hål i taket till bankvalvet. Ganska snart kunde dock detta avskrivas då man på den bandade ljudupptagningen, efter att den ”tvättats”, kunde höra att ropen gällt att man vill att polisen skulle ”sluta borra”.
Statsminister Olof Palme engagerade sig personligen i dramat och talade bland annat med en av kvinnorna i gisslan, Kristin Enmark, på telefon. Polisen spelade in totalt 45 minuter av dessa telefonsamtal och delar av detta material användes vid de följande rättegångarna. 20 minuter av bandinspelningarna klipptes dock bort och försvann spårlöst vilket gett upphov till mycket spekulation kring vad som sades under dessa delar av telefonsamtalet. 2003 tillstod såväl Enmark, som Olsson, Olofsson och Ingemar Krusell, att anledningen till raderingen var att Palme hade frågat Enmark om det inte skulle vara skönt ”att dö på din post?”.
Clark Olofsson smugglade ut en större summa pengar från banken, trots att dramat slutade med att han och Janne Olsson gav upp och överlämnade sig till polisen frivilligt. Teorier som florerat är att Olofsson skulle ha stoppat upp 10 000-kronorssedlar i ändtarmen och/eller i förväg ha hyrt en bankbox i lokalen och deponerat pengarna där och/eller helt enkelt ha stoppat sedlar i kuvert och lagt dessa i bankens korgar för utgående post. Olofsson erkände i en TV-dokumentär 2003 att han fick med sig en större summa pengar från bankvalvet men vägrade berätta hur han bar sig åt. Olsson tillstod i samma dokumentär att han sett Olofsson stoppa upp sedlar i ”ändalykten” men att Olofsson skrivit brev med sedlar adresserade till sig själv (eller medbrottsling) när de båda var inlåsta i valvet vilket hade omöjliggjort att de senare lagts i någon utgående post.
2016 var flyktbilen till salu. Uppgifterna om bilen på något sätt hade preparerats av polisen gick isär.
Lämna ett svar