1971 mördades den jugoslaviske ambassadören i Stockholm. Gärningsmännen greps men dramat slutade inte där. Mordet blev upptakten till ett nytt slags terrordåd som vi aldrig tidigare haft här i landet – kapningen av ett svenskt passagerarplan. Förvirringen var stor. Vad ville kaparna egentligen?

Fram till 1970-talet var Sverige nästan helt förskonat från internationell terrorism. Men sedan skedde en rad våldsamma dåd som kulminerade med ockupationen av den västtyska ambassaden i Stockholm 1975 då både terrorister och gisslan dödades (se sidan 88).

Flygplanskapningen i Malmö 1972 hade sin upprinnelse i händelser året innan, då kroatiska terrorister utförde två uppmärksammade våldsdåd i Sverige. I februari 1971 trängde sig två jugoslaviska män in på Jugoslaviens konsulat i Göteborg. De samlade ihop och band alla personer i lokalerna och hotade dem med knivar och pistoler.

De båda männen, Blago Mikulic och Ivan Vujicevic, tillhörde den extremnationalistiska kroatiska organisationen Ustasja och krävde att en i Jugoslavien häktad man skulle friges inom 24 timmar. Efter ett drygt dygns belägring och fruktlösa förhandlingar med svensk polis gav de upp och greps.

Ambassadören i Stockholm, Vladimir Rolovic, uttalade öppet sin stora tacksamhet gentemot den svenska polisinsatsen.

Knappt två månader senare larmades det från den jugoslaviska ambassaden på Strandvägen i Stockholm – två män trängde sig under vapenhot in i ett rum tillsammans med ambassadören Rolovic. En kvinnlig sekreterare, som träffades av kulor som skjutits genom dörren, och en ambassadtjänsteman, som försökte fly genom ett fönster, fördes till sjukhus. När polisen kom till platsen förmådde de så småningom terroristerna att ge upp. När de kom in i rummet låg Rolovic i en blodpöl på golvet och de båda männen, Miro Barešic och Andelko Brajkovic, stod i ett hörn med armarna på ryggen. På väg ut ur byggnaden skrek de: ”Leve den oberoende staten Kroatien!”

Rolovic dog en vecka senare utan att ha återfått medvetandet. De båda männen dömdes till livstids fängelse och tre medhjälpare dömdes till kortare fängelsestraff. Den som trodde att de kroatiska terroristerna nu fått nog av svensk rättvisa hade dessvärre fel.

Sprängas i luften

Ett och ett halvt år senare, fredagen den 15 september 1972, startar DC-9:an Gunder Viking med 86 passagerare, kapten, styrman och två flygvärdinnor ombord från Göteborg mot Stockholm.

Omedelbart efter att planet kommit upp i luften reser sig en av passagerarna, Tomislav Rebrina, och går fram till en flygvärdinna och ber om ett glas vatten. När flygvärdinnan vänder sig om drar han fram en pistol och går rakt in till cockpiten. Rebrina befaller att planet ska flygas till Malmö. I kabinen beordrar samtidigt två andra terrorister passagerarna att stanna kvar på sina platser.

Piloterna tvingas att ta ut ny kurs och trycker samtidigt på en knapp som skickar ut signalen: ”Vi är kapade.” Rebrina ger piloterna en lapp med sju namn, de kroatiska terrorister som fängslats i Sverige året innan, och kräver att de ska föras till Malmö inom åtta timmar. I annat fall kommer planet att sprängas i luften.

Den svenska regeringen, som sammankallats snabbt, beslutar direkt att de sju fångarna ska föras till Malmö. De sitter utspridda på olika anstalter och flygs in med hjälp av flygvapnet.

Justitieminister Lennart Geijer, som redan befinner sig i Skåne, utses till förhandlare och tar sig snabbt till Bulltofta.

Läget är spänt: 90 civila personer hålls som gisslan av terrorister som tidigare visat sig kapabla att mörda för sin sak. Klockan 17.14 landar DC-9:an i Malmö.

Förhandlingar mellan Geijer och kaparna inleds och snart tillåts tre sjuka personer att lämna planet. Under natten och efter fruktlösa överläggningar förstår Geijer att läget är omöjligt och inleder istället utväxlingen av de sju kroatiska fångarna. I nervpressande manövrar byts 30 passagerare mot tre kroater åt gången. När bara den sjunde kroaten återstår vägrar han att gå ombord. Kaparna blir upprörda men kräver efter en stund istället en miljon i lösesumma för de återstående passagerarna.

Summan sänks efter nya förhandlingar till 500 000 kronor och efter vissa bekymmer – det är lördagsmorgon och svårt att få fram kontanter – ställs en väska med pengarna nedanför planet. Efter 16 timmars fångenskap kan till slut de sista 23 passagerarna släppas.

Sågs som krigshjältar

Kvar på planet finns de fyra besättningsmännen plus nio kroatiska terrorister. Klockan 8.54 lyfter planet mot Madrid och vad terroristerna på goda grunder tror är en bra destination: general Francos fascistiska diktatur Spanien.

När Gunder Viking landar i Madrid vid lunchtid begär alla de nio kroaterna politisk asyl. De fängslas emellertid omgående och inga sprängmedel hittas under genomgången av planet. Sverige kräver att kaparna och fångarna ska utlämnas, men i februari 1973 meddelar Spanien att de nio istället ska ställas inför rätta. Domarna blir närmast provocerande milda och när terroristerna efter hand släpps ur fängelset skingras de snabbt över världen.

En av männen som mördade ambassadören Rolovic i Stockholm, Miro Barešic, arbetar efter ett par år under falskt namn som livvakt till Paraguays president. När han i den egenskapen kommer till USA 1979 avslöjas han och utlämnas till Sverige.

Diplomatiskt efterspel

I samband med Balkankriget i början av 1990-talet återvänder en del av terroristerna till sitt hemland som frihetshjältar. Miro Barešic dör i striderna sommaren 1991, men den kroatiska regeringen hemlighåller hans död i över ett år för att inte moralen i den kroatiska armén ska sjunka. Han utnämns postumt till general.

I samband med flygplanskapningen – men ännu mer året innan, då ambassadören Rolovic mördades – var det diplomatiska läget mellan Sverige och Jugoslavien spänt. Många av de 40 000 jugoslaver som levde i Sverige gjorde det i skräck för Ustasja, och den jugoslaviske konsuln i Malmö hade ett dödshot hängande över sig.

I april 1971 skärpte Sverige, som en direkt följd av mordet på Rolovic, straffet för vapenbrott. 1973 antogs också den väldigt omtalade terroristlagen som gav ett stort utrymme för Säkerhetspolisens arbete. Det gick då att direkt utvisa en utlänning ”med hänsyn till vad som är känt om utlänningens tidigare verksamhet”. Lagen har tilllämpats ett 50-tal gånger. ■

Lämna ett svar